Seriemord

När man läser dagstidningarnas seriestrippar undrar man vem de egentligen vänder sig till. Det är som om de på något sätt står fria från det krav att underhålla man vanligtvis ställer på serietidningar. Skulle någon köpa Laban om det vore ett seriemagasin? Äntligen har Fredrik Strage sagt det vi alla tänkt och levererar en kritik av dagstidningarnas slentrianmässiga inköp av seriestrippar som ingen människa rimligtvis kan tycka är roliga (av typen Laban). "Med ytterst få undantag domineras seriesidorna av svårt åderförkalkad humor". Indeed.
Intressant är även påpekandet att "Vissa hävdar att de tafatta stripparna vänder sig till äldre läsare. Min 65-åriga mor älskar Rocky, trots att hon inte förstår alla referenser till hiphop. Där­emot fattar hon inte ett jota av älgen Hälge som hon varje dag tvingas läsa i Östgöta Correspondenten." Kvalitet är på något sätt objektiv och universell. Även om Rocky ytligt sett kanske inte tycks vända sig till pensionärer har de nog större behållning av den serien än de icke-skämt som bara faller platt. Att man inte förstår dem beror på att de inte har effekt. En läsare av Rocky som inte hajar en hiphop-anspelning kan ändå känna av effekten och gissa sig till den ungefärliga innebörden av den tomma referensen. Det är kvalitet inom humor.
Av Strages text blir jag givetvis sugen på att läsa boken "Nybuskis" av Simon Gärdenfors, skapare av den odödliga karaktären DJ Röv (se ovan).

+ Det här har delvis med saken att göra: vem läser stripparna som egentligen utgörs av ett helt seriealbum uppstyckat på 50 dagstidningar (typ Fantomen)? Orkar de hålla reda på handlingen? Det har alltid varit ett mysterium för mig.