Allmän adiafora IV

Tisdag 7/4 kl. 13.00: Jag såg ett flådigt amerikanaråk på Stora södergatan. Kvinnan som satt på passagerarsidan såg påtagligt uttråkad ut, och till en början slogs jag av bristen på överensstämmelse mellan hennes apatiska min och chassits ostentativa éclat. Varför? tänkte jag senare. Är det nödvändigtvis roligt att sitta inuti en "rolig" bil? Kräver det ett överlägset ansiktsuttryck? Om det nu är så att den här lyxbilen verkligen är en fröjd för ögat (jag vet inte, jag har ingen känsla för bilar och deras utseende), då är det väl ändå för mig, åskådaren, det har den funktionen? Är det roligt att bo inuti ett hus som ser fint ut för de som går förbi ute på gatan?

Torsdag 9/4 kl. 17-19 : Spenderade återstoden av eftermiddagen åt fruktlösa fantasivariationer på spelet boule. Fot-boule, base-boule, volley-boule, etc. Det bör påpekas att jag gjorde en del annat under tiden, lagade mat och så.

Lördag 11/4 kl. 20.00: Samtal med min bror om puckelryggar, som jag hävdar inte finns längre. Han menar att de inte alls har försvunnit, att det bara är läkekonsten som blivit bättre på att upptäcka former av skolios hos nyfödda och sätta in åtgärder. Det är naturligtvis sant, men det är inte riktigt det jag menar. Vi kan vetenskapligt ringa in vissa transhistoriska symptom ("en form av skolios") och se att de fortfarande existerar. Men det är någonting helt annat. Vad jag menar är att kategorin puckelryggar inte finns längre, att de inte existerar som en klart avgränsad typ i det mänskliga figurgalleriet. Det existerar inte en grupp "puckelryggar" på samma sätt som det finns sopåkare, gamla tanter eller akademiker. Alla vet vad det är för sorts figurer och har vissa uppfattningar om dem. För att ha associationer knutna till ordet "puckelrygg" måste man ha tagit del av äldre källor där fenomenet omtalas på ett så självklart sätt som om det handlade om sopåkare, gamla tanter eller akademiker. Puckelryggen som en form av människa finns inte längre.

Lördag 18/4, natt: Två mycket underliga drömmar under samma natt, eller två delar av en och samma mycket sjuka och omväxlande dröm. Först kom en utmärglad afrikansk kvinna krypande mot mig och bad om vatten. jag gav henne att dricka ur en sportflaska. Då hon släckt sin törst tillräckligt för att börja tala igen sade hon med exakt samma tonfall, punkterat av stönanden: "Litteratur!....Litteratur!" som hon tidigare sagt "Vatten!...Vatten!".
Jag befann mig sedan på en borggård och träffade prins Carl Philip, som hade i uppdrag att visa mig och en kompanjon runt på området. Vi småpratade lite, och han berättade att han kunde bra franska då han en gång i tiden velat utbilda sig till fransklärare (?). Jag föreslog av någon anledning att vi skulle tala franska med varandra, även om miljön helt saknade 1700-talsassociationer. Men han pratade väldigt bra och snabbt och jag hade svårt att följa med. Slutligen leddes jag och min vän ned i en slags källare med höga fönster i markhöjd. Prinsen stannade på en liten platå och sade "Och det här kallar jag mort aux rouges!", varvid han tryckte på en knapp och avlägsnade sig. Sakta men säkert började väggarna röra sig mot mitten av rummet, som i en scen ur Batman eller James Bond, och jag vaknade skräckslagen.

Utebliven läsning

Det kan låta paradoxalt, men en av de stora nackdelarna med att forska i litteratur är att man får så lite tid till läsning. I alla fall gäller det mig. Jag är inte kapabel att bara läsa en hel dag, och det är troligtvis vad som krävs om man förutom sitt pensum ska hinna med någon bredvidläsning att tala om. Jag såg för ett tag sedan en intervju med litteraturvetaren Paul Alpers (författare till den användbara boken What is Pastoral?), som då nyss gått i pension. Det första han gjorde var att läsa om Krig och fred, med motiveringen att han aldrig hade haft tid till det under sin yrkesverksamma tid. Det har inte jag heller nu, men det fanns en tid när jag både kunde och faktiskt tog mig an sådana extra-curricular projekt. När skulle jag nu någonsin få tid till att kasta mig in i, säg, Wordsworths Prelude, som jag en gång kunde sluka? Långa böcker utgår direkt, eftersom de måste styckas upp på ett sätt de knappast tjänar på. Man kan inte läsa några sidor i Bröderna Karamazov varje kväll, man måste ge sig hän. När jag tittar tillbaka på min läslista kommer den att upptas av oinspirerande titlar som Den svenska romanen och prosaberättelsens hiostoria innan 1809, Svensk litterär kritik under 16- 0ch 1700-talen, The intellectual and cultural context of english literature 1700-1789, etc etc. Istället för de brokiga och intressanta läslistor jag sparat från tidigare år, kommer den att vara nyttig, korrekt, enhetlig och tam. Flydda är de dagar då en veckas läsning kunde spänna över Rabelais, Pia Tafdruf, Catullus, Johannesevangeliet, Thomas Hardy och Giuseppe Ungaretti. Troligtvis tjänar jag på i längden på mina nya mer ordnade vanor, men det går emot min inrotade föreställning om att det bara ska vara kul att studera. Jag får i och för sig mycket läst: jag kan bocka av vissa klassiker, som Rousseaus Julie, Vauvenargues Maximes et réflexions, Ehrensvärds estetiska skrifter, Laurence Sternes Tristram Shandy. Härliga böcker, för all del, men inte just vad jag för ögonblicket ville läsa. Å andra sidan tänker jag tillbaka på under vilka perioder av mitt liv jag kunnat läsa mest fritt, och det är nästan undantagslöst de perioder då jag haft tråkiga och ansträngande jobb utan någon relation till mina intressen. Är det här kanske priset man måste betala för att närma sina privata intressen till sina yttre plikter? Jag antar det, och det vore idiotiskt av mig att sörja. Bättre i så fall att glädja sig åt att jag var så glupsk under min "fria" tid att jag inte behöver plågas lika mycket av otillfredsställd nyfikenhet nu. Eller borde inte, i alla fall...