Utebliven läsning

Det kan låta paradoxalt, men en av de stora nackdelarna med att forska i litteratur är att man får så lite tid till läsning. I alla fall gäller det mig. Jag är inte kapabel att bara läsa en hel dag, och det är troligtvis vad som krävs om man förutom sitt pensum ska hinna med någon bredvidläsning att tala om. Jag såg för ett tag sedan en intervju med litteraturvetaren Paul Alpers (författare till den användbara boken What is Pastoral?), som då nyss gått i pension. Det första han gjorde var att läsa om Krig och fred, med motiveringen att han aldrig hade haft tid till det under sin yrkesverksamma tid. Det har inte jag heller nu, men det fanns en tid när jag både kunde och faktiskt tog mig an sådana extra-curricular projekt. När skulle jag nu någonsin få tid till att kasta mig in i, säg, Wordsworths Prelude, som jag en gång kunde sluka? Långa böcker utgår direkt, eftersom de måste styckas upp på ett sätt de knappast tjänar på. Man kan inte läsa några sidor i Bröderna Karamazov varje kväll, man måste ge sig hän. När jag tittar tillbaka på min läslista kommer den att upptas av oinspirerande titlar som Den svenska romanen och prosaberättelsens hiostoria innan 1809, Svensk litterär kritik under 16- 0ch 1700-talen, The intellectual and cultural context of english literature 1700-1789, etc etc. Istället för de brokiga och intressanta läslistor jag sparat från tidigare år, kommer den att vara nyttig, korrekt, enhetlig och tam. Flydda är de dagar då en veckas läsning kunde spänna över Rabelais, Pia Tafdruf, Catullus, Johannesevangeliet, Thomas Hardy och Giuseppe Ungaretti. Troligtvis tjänar jag på i längden på mina nya mer ordnade vanor, men det går emot min inrotade föreställning om att det bara ska vara kul att studera. Jag får i och för sig mycket läst: jag kan bocka av vissa klassiker, som Rousseaus Julie, Vauvenargues Maximes et réflexions, Ehrensvärds estetiska skrifter, Laurence Sternes Tristram Shandy. Härliga böcker, för all del, men inte just vad jag för ögonblicket ville läsa. Å andra sidan tänker jag tillbaka på under vilka perioder av mitt liv jag kunnat läsa mest fritt, och det är nästan undantagslöst de perioder då jag haft tråkiga och ansträngande jobb utan någon relation till mina intressen. Är det här kanske priset man måste betala för att närma sina privata intressen till sina yttre plikter? Jag antar det, och det vore idiotiskt av mig att sörja. Bättre i så fall att glädja sig åt att jag var så glupsk under min "fria" tid att jag inte behöver plågas lika mycket av otillfredsställd nyfikenhet nu. Eller borde inte, i alla fall...