Filosofisk ironi

Jag hittade ett intressant textställe i Voltaires tidiga skriverier från England, Filosofiska brev.

"Filosofer bildar aldrig någon religiös sekt. Varför? Därför att de inte skriver för folket och därför att de inte är några svärmare. [---] Människorna som tänker är ytterst få, och de har ingen tanke på att ställa till oreda i världen.
Det är varken Montaigne, Locke, Bayle, Spinoza, Hobbes, lord Shaftesbury, Collins eller Toland osv som har fört in tvedräktens fackla i sina länder. För det mesta är det teologer. Först har de strävat efter att bli sektledare, snart efter att bli partiledare. Ja, alla de moderna filosofernas böcker tillsammans kommer aldrig att ställa till så mycket bråk som en gång franciskanernas tvist om formen på deras ärmar och kapuschonger." (sv. övers. Jan Stolpe)

Ironin rör naturligtvis användningen av ordet "filosof". Voltaire skriver i en värld där "upplysningen" ännu inte blivit en rörelse, där enstaka tänkare skyddas av hoven eller universiteten och varken har möjligheten eller ambitionen att tala till folket. Men det skulle förändras under seklet, och Voltaire skulle själv spela en framstående roll i processen. Även om man ska akta sig för att dra en rak linje från upplysningsfilosoferna till franska revolutionen är det uppenbart att les philosophes "förde in tvedräktens fackla i sina länder". Sträcker man perspektivet fram till Marx är det uppenbart att filosofiska läror ställt till med bråk som i omfattning överstiger det 30-åriga krigets religionsstrider. Ceremonierna under revolutionen med tillbedjan av det förnuftiga väsendet o dyl ger också en viss ironisk skuggning åt den skillnad mellan det religiösa och det filosofiska som Voltaire vill peka på.
Men kanske ska man vända blicken bakåt istället för framåt. Voltaire tycks använda ordet filosof som synonymt med "vis man" i något av den antika betydelsen, och de filosofer han räknar upp är också bland de mer kvietistiska som funnits. Det är svårt att föreställa sig Montaigneläsande massor skära halsen av meningsmotståndare. Jag undrar när "filosof" slutgiltigt förlorade sina gamla konnotationer, där en viss resignation var en självklar ingrediens, och där projektet gällde det personliga sinneslugnet till lika stor del som det filosofiska systemet? Någon gång under den här perioden, skulle jag gissa.
Jag kommer att tänka på Ciorans reaktionära uttalande: "Montaigne, un sage, n'a pas eu de posterité; Rousseau, un hysterique, remue encore les nations. Je n'aime que les penseurs qui n'ont inspiré aucun tribun." (Montaigne, som var en vis man, har inte haft någon eftervärld att tala om. Rousseau, som var en hysteriker, skakar ännu om nationerna. Jag tycker bara om de tänkare som inte inspirerat någon folkledare.)

Internationell Cioran

Av en händelse hamnade jag på den här sidan, som jag inte kände till tidigare, och som erbjuder material (bl a en imponerande multimediasektion) om E.M. Cioran på 7 (!) språk. Ambitiöst, även om jag själv tycker synd om dem som är hänvisade till att läsa honom på exempelvis nederländska. Det är varken ett utslag av snobbism eller av min (ibland överdrivna, jag vet) frankofili när jag hävdar att han måste läsas på franska, vilket inte har någonting att göra med att översättningarna - de är i regel utmärkta. Men det är något speciellt med mötet mellan hans temperament och franskans sprättiga elegans som tillför en extra dimension. De klassiska franska moralisterna, som La Rochefoucauld och La Bruyère, kan säga en del hemska saker om människan, det är sant. Men deras stoicism upplevs inte som tillkämpad; de förfasas inte över någonting, de tycks betrakta världen ungefär som en utomjordisk varelse, vilken nyktert kan registrera den mänskliga naturen men inte brytas sönder av sina fynd, eftersom de inte delar samma mänskliga botten (Chamfort är ett möjligt undantag). Hos Cioran förnimmer man en verklig konflikt mellan temperament och formspråk, där esprin sitter som en tvångströja snarare än som handsken runt handen. Det är en intressant form av generell stilbrytning och ett vackert exempel på vad exilen kan göra med ett författarskap. Men samtidigt anar man att den stilistiska briljansen blir självändamål. Det skulle förvåna mig om någon på allvar blivit nedslagen av att läsa Cioran - effekten är snarare den av ett gott skratt och ett nästan extremt exempel på formens triumf över innehållet, ett barbariskt återuppfinnande av klassicismen. Kanske var det i ett ögonblick av självinsikt han ställde samman de två citaten från Valéry ("Optimister skriver illa") och Blanchot ("Pessimister skriver inte böcker."). Jag vet inte om jag skulle önskat en mindre grad av innehållets neutraliserande. Problemet är snarare att den verbala ekvilibristiken ger någonting teatraliskt även åt innehållet, som om formspråket befinner sig så långt borta från personen att ingenting man uttrycker på det kommer att tas på allvar i alla fall, och då är det ju fritt fram.
För mig hör Cioran till den typ av författare som man först älskar, men sedan får känslan av att ha genomskådat, varför man helt slutar läsa dem. Därpå följer en lång latensfas då man knappt är medveten om deras böcker, en fas som avbryts av en häftig, omotiverad läsning då man övertygas av deras ovedersägliga kvalité och blir fullkomligt omtumlad. Det är då frestande att fortsätta läsa, men gör man det är man snabbt tillbaka vid känslan av att ha sett igenom deras tricks, att ha röntgat maskineriet. Att värdera dem i annan form än en ringlande "både-och"-essäistik tycks helt omöjligt, för man vet inte om man ska värdera dem efter topparna eller utifrån ens reflekterande omdöme efteråt. Faktiskt känner jag just nu, när jag ägnat mig åt att formulera ett omdöme, en lust att läsa någonting av honom. Men jag tror jag tar en av de tidiga rumänska böckerna, så slipper jag genast kastas in i en besvärande och ständigt pågående omvärdering.