Vad kommer härnäst? "Rocks"? "Basehead"? "Chrystal meth"?

Jag läser i DN om några av Nationalencyklopedins nya ord. Bland annat ordet "crack". (Så här ser förklaringen ut: "crack (eng.), tvålflingeliknande flagor el. små klumpar av rent kokain; framställs genom att kokainhydroklorid löses och upphettas. Bikarbonat tillsätts, och kokainet fäller ut. Vid tillverkningen uppstår ett knastrande ljud, vilket har givit upphov till namnet. Detta rena kokain säljs i enstaka doser och är avsett för omedelbart bruk eftersom rent kokain, till skillnad från kokainhydroklorid, snabbt inaktiveras av luftens syre."
Varför tar de nu in ett ord som så uppenbart hör det sena 80/tidiga 90-talet till? Det känns sjukt otidsenligt, som att det faktum att ordet inte fanns med tidigare är en blunder som inte riktigt går att rätta till.

Bevismaterial (ovan): plansch från filmen New Jack City med Ice-T i rollen som undercover-snut. Går det att tänka sig något mer sent 80/tidigt 90-fenomen än Ice-T (vad gör han nu, någon?)?

Rapport från en sjuksäng

När man för min typ av tillbakadraget leverne är ett lätt insjuknande bara som universums bekräftelse på att man gör rätt. Genast slipper man ha samvetskval för att inte ta sig för någonting på fredagskvällen, eftersom naturen förser en med en vattentätt alibi. Man tänker sig lätt att undermänskliga affekter som uttråkning och rastlöshet skulle drabba den sjuke, men så är alls inte fallet. Jag börjar bli mer och mer övertygad om att dessa och andra problem är ett resultat av för mycket frihet. När ens kreaturliga drift till utlevelse väl stöter på ett objektivt hinder i form av en smärre åkomma - i detta fall ont i halsen - blir det mycket lättare att helhjärtat ägna sig åt sina hemmaaktiviteter. Jag tänker på det faktum att författare och filosofer som Roland Barthes och Torgny Lindgren båda formades av långa sanatorievistelser, under vilka man inte kunde göra mycket annat än att läsa. Gilles Deleuze - som hade läst allt - var sjuk större delen av sitt liv. Och tvärs genom all ironi och civilisationskritik framstår kurorten i Thomas Manns Bergtagen fortfarande som något av en utopi.
Jag hade den enorma lyxen att bli sjuk alldeles innan ett arbetspass jag gärna slapp, och att inom några dagar tillfriskna tillräckligt för att åtminstone kunna ta emot besök i hemmet. En perfekt helg, fylld av läsning. Enda nackdelen var väl att jag inte tyckte så synd om mig själv att jag bara kunde läsa vad jag ville, utan var tvungen att klämma in några pass med obligatoriskt plugg om det svenska 1700-talet. Lars Lönnroths Bellman-bok Ljuva karneval placerar sig någonstans mellan dessa två kategorier: matnyttig, men ändå till stor del lustläsning. Även om jag tycker att han gör rätt i att använda ett genreperspektiv och i stort sett bortse från biografi, hade jag en del synpunkter på hans sätt att definiera genrerna och vad de innebar. En bok jag lägger ifrån mig med vissa kommentarer i marginalen. Vidare läste jag G.K. Chestertons De märkliga yrkenas klubb, en samling berättelser han skrev innan de mer berömda Father Brown- deckarna. Jag gillade de här berättelserna, där Chesterton tycks tveka mellan att använda Dickens eller Arthur Conan Doyle som förebild, troligtvis till det tidigare inflytandets fördel. Som deckare är de helt misslyckade; de är inte spännande eller svårknäckta. Som en samling groteska karaktärsstudier och allsidig uppvisning av livets märkligheter är de lysande.
Jag lyckades klämma in en del poesi också. Jag fick äntligen tid att läsa om Les Murray, vars Subhuman Redneck Poems jag lånade i översättning. På något märkligt sätt påminner han om Gustaf Fröding. Samma kombination av stark individualitet och ett spelemansmässigt, glupskt förhållande till genrerna och formerna. Det är lätt att få nog av Murrays politiska utspel, åtminstone när de tycks baserade på paranoia och oförmåga att lita på människor, men för det mesta är de rörande. Hans anti-demonstrationsdikt har vem som helst som har erfarenhet av grupptyranni lätt att instämma i:

Vilken klass som än utgör er mask
kommer jag från en mycket lägre.
Bland era utstyrslar är jag en paria.
Inget en mobb gör är hederligt,

inte till en början, inte bromsat till media,
inte när det är polis. De första demos jag såg,
före plakatens tid, var riktade mot mig
ensam, i två år, med talkörer

varje dag, med halvförbindliga
tråcklanden dessemellan och högdragen
moralisk feghet som höll undan kjolstygen.
Jag lärde mig er världsordning då.

Men förutom dessa och andra intressanta drag i hans personlighet är det först som sist hans otroliga ordakrobatik som fängslar. Det är ingen slump att jag lånade om boken i svensk tolkning (biblioteket hade den även på originalspråk): Murray är ett monster som äter allt i den engelska ordboken. "Performance", en av de absolut bästa (och roligaste) dikter jag läst på senare år, var delvis dunkel för mig innan jag läste den på svenska:

PERFORMANCE

I starred that night, I shone:
I was footwork and firework in one,

a rocket that wriggled up and shot
darkness with a parasol of brilliants
and a peewee descant on a flung bit;
I was busters of glitter-bombs expanding
to mantle and aurora from a crown,
I was fouéttes, falls of blazing paint,
para-flares spot-welding cloudy heaven,
loose gold off fierce toeholds of white,
a finale red-tongued as a haka leap:
that too was a butt of all right!

As usual after any triumph, I was
of course, inconsolable.

Här är den svenska översättningen (som tyvärr bitvis är lite tam - kolla tredje raden från slutet!):

FÖRESTÄLLNING

Jag var stor stjärna igår, jag lyste:
jag var fotarbete och fyrverkeri i ett,

en raket som ålade sig upp och fotograferade
mörkret med en parasoll av briljanter
och en skatlärkas sång på en kastad trapets:
jag var splitter från glitterbomber som växte
till mantel och norrsken från en krona,
jag var en fouettépiruett, flagor av blänkande färg,
halvlågor som fläckvis svetsade den molniga himlen,
löst guld från vilda fotfästen av vitt,
ett slutnummer rödtungat som ett språng i hakadans:
också det var en stöt som signalerade javisst!

Som alltid efter en framgång var jag
förstås helt otröstlig.

Det är ovanligt med dikter med en så perfekt kombination av over- och understatement. Barocka bildkataloger blir ofta tröttande (som i mycket surrealistisk dikt) men här kontrolleras det hela tiden av den moraliska poängen, vars minimala, prosaiska avslutning på dikten kastar löjets skimmer över det nyss lästa. Ett instabilt jags pendlande mellan klassens-clown-aktigt storhetsvansinne och ömtålighet prickas in exakt. Helt lysande. När ögonen inte orkar följa texten längre har jag växlat till andra media (det är den korrekta pluralformen, inte "medier"!), sett på film med Martin och lyssnat på radioföljetongens uppläsningar ur Virginia Woolfs dagböcker, vilka borde inhandlas genast. Även om jag saknar den lärda kvickheten från essäerna är det fullt av lysande småsaker, som "Jag tänker ofta på död och åldrande. Varför inte göra om tanken på döden till en spännande upplevelse, som man gjorde med äktenskapet när man var en liten flicka?"
Men nu känner jag friskheten och alla dess plikter krypa närmare. Jag önskar jag kunde ha skapat ett hål i tiden, i det här perfekta tillståndet: för sjuk för att jobba, utan att därför vara så sjuk att jag inte kunnat njuta av min ledighet. Ett underbart mellantillstånd jag hade kunnat stå ut med hur länge som helst. Dagsljuset sticker mig i ögonen.

Och aldrig skall de mötas...eller?

Då och då kommer jag över, kanske främst i den angloamerikanska världen, artiklar som den här. Att evolutionsbiologer pratar strunt när de lämnar labbet finns det många exempel på, men det blir sällan så frapperande som när de vill förklara litteraturen. Jag vet inte vad som är mest genant: att den här typen av undersökningar ibland sägs vara "the future of literary studies", eller att vetenskapsmännen tar sådan här "forskning" på allvar. Det är kort sagt det värsta av två världar: litteraturförståelse utan estetisk skolning eller känsla för nyanser, och vetenskap utan sunt förnuft. I princip borde det inte finnas några hinder för en korsbefruktning mellan de exakta vetenskaperna och humanioran; man kunde tänka sig psykologiska studier av exempelvis poesi och kreativitet, eller något i den riktningen. Men än så länge är spåren minst sagt förskräckande.

Moments musicaux

Jag har fascinerats mer och mer av märkliga övergångar mellan epoker och kulturella vanor, intresserats av ögonblick som så att säga kommer i kläm mellan två system och tycks lika absurda för det föregående som för det som kommer efter. Kanske är mitt intresse för deskriptiv poesi ett utslag av denna kuriosa-inställning till kulturhistorien. Igår läste jag en artikel om La querelle des anciens et des modernes och hittade ett intressant citat.
Bråket mellan de antika och de moderna var egentligen en rätt futtig händelse inom franska akademien, men skulle få oöverskådliga konsekvenser. Det började med att sagoförfattaren Charles Perrault läste en dikt, där han hävdade att Ludvig XIV:s sekel i allt väsentligt hade överträffat antiken. Ramaskri. Boileau et consortes försökte genadt sätta vettvillingen på plats. De franska klassikerna hade visserligen uppnått perfektion, men bara genom att efterbilda antikens mönster, Homeros och tragöderna. Men Perrault menade på allvar att hans sekel var överlägset; det enda område där antiken överträffade nutiden var skulpturen.
Tidigare hade man sett kulturen som en helhet och alla dess yttringar (vetenskapliga, konstnärliga, sedemässiga) samlades under paraplybegreppet "konster". Bråket fick till följd att en skillnad mellan vetenskaperna och konsten kom till stånd. Fontenelle skulle i sin Digression införa den uppdelning vi är vana vid nu: mellan kumulativa och icke-kumulativa kunskapsområden. Inom fysiken, läkekonsten och geometrin bygger varje ny upptäckt på den föregående kunskapsmassan, varför det är på sin plats att tala om "utveckling". Detta förhållande gäller inte inom poesin, ett faktum Hazlitt senare skulle slå fast med orden "the arts are not progressive".
Men denna uppdelning av fältet av kunskaper och färdigheter skedde inte med en gång, och det var ännu ett halvsekel kvar till grupperingen av ord-, bild- och tonkonst under den gemensamma kategorin "de sköna konsterna". Citatet jag hittade stammar från de modernas representant i England, Henry Wotton, och pekar på att denna process bara tagit sin början.
Han hävdar de modernas försteg inom de "things which have no dependence upon the opinions of men for their truth" (...) "so that, though it may always be debated, who have been the best orators, or the best poets; yet it cannot always be a matter of controversie, who have been the greatest geometers, arithmeticians, astronomers, musicians, anatomists, chymists, botanists, and the like...". Det intressanta är att han räknar "musicians" (rimligtvis både kompositörer och utövande musiker) till denna senare grupp. Musiken hade alltså ännu inte inrangerats tillsammans med poesin som en "konst" i modern mening, utan sågs fortfarande som en "konst" i äldre mening - dvs. som en teknik. Men innebär det att man kan tänka sig en diskussion i 1700-talets början, där någon med fullkomligt oemotsägliga argument bevisar Bachs storhet? Det är nästintill omöjligt att sätta sig in i den typen av tankesätt.

För sent

Begreppet Spätstil ("sen stil", "Late Style") har länge tyckts mig som ett märkligt förbisett inslag i Theodor W Adornos estetiska tänkande. Ordet myntades i en något undangömd text om Beethoven, men pekar på en problematik av mer generell räckvidd. Adornos tanke var att den sista fasen av Beethovens produktion (som rymmer Hammerklaviersonaten, Missa Solemnis, men också 9:e symfonin) innebar ett brott mot den fulländning kompositören uppnått i sin mellanperiod. Istället för den perfekta balans av det subjektiva och det objektiva som blivit Beethovens kännetecken, präglas de sena verken av ett slags avståndstagande från den formspråkets triumf som vunnit sådan framgång. Komplicerade passager existerar sida vid sida med rent konventionella element av ett slag som den tidigare Beethoven hade underkastat en strängare sållning eller arbetat in i sin egen unika form. Istället för att integreras står det subjektiva och det objektiva mot varandra. Adorno tolkar tillvägagångssättet som uttryckande en desillusion över den autonoma musikens framtid, och i förlängningen över det borgerliga samhället och mänskligheten överhuvud. Det innebär ett uppror mot konstens Schein, dess trollkraft och dess status som en illusorisk, enhetlig värld i sig:

"Döden drabbar bara skapade varelser, inte konstverk, och den ger sig därför tillkänna i konstverket bara på ett refrakterat sätt, i form av allegori...Subjektivitetens makt är i de sena konstverken den ilskna gest med vilken de tar farväl av själva verken. Den bryter deras ramar, inte för att själv komma till uttryck, men för att uttryckslöst kasta av sig sitt tycke av konst."

Sen stil är alltså något väsensskilt från mogna verk eller från ålderdomens verk. Faust II och Oidipus i Kolonos är på olika sätt verk av åldringar, präglade av överblick och sammanfattning, eller av blid resignation. De trotsigt regressiva dragen i Karl Vennbergs sena fas kvalificerar inte riktigt heller som sen stil i denna mening, även om de innebär en vägran till försoning. Sen stil handlar snarare om ett förfämligande inför det ena formspråket, där tidigare lösningar uppfattas som lögnaktiga och de gamla problemen tycks olösta. Historisk anakronism är en av dess framträdelseformer.
Edward Said attraherades av denna idé och höll en känd kurs vid Columbia University, "Last Works/ Late Style". Hans planer på att färdigställa ett verk ägnat helt åt denna fråga avbröts - ironiskt nog - av hans död i leukemi. Troligtvis erfor han frågan allt mer som en realitet under de 12 år han kämpade mot sjukdomen, och kanske ska man se den lilla bok som nu publicerats, On Late Style (Bloomsbury pbks, 2007), som hans eget bidrag till genren. Resultatet är tyvärr inte tillfredsställande. Snarare än ett enhetligt verk är det ett hopplock av olika texter med relation till ämnet - vissa texter tycks vara transkriptioner från föreläsningar Said hållit. Även kvalitetsmässigt är det högst varierande, och ibland tycks de finare delarna av Saids kritiska intelligens redan ha lämnat jordelivet medan handen fortfarande förde pennan. Vilket i och för sig inte innebär någon katastrof, då hans lägsta nivå är högst aktningsvärd. Men de oväntade, blixtlika insikterna infinner sig inte riktigt, och på många håll blir tolkningarna skäligen banala eller övertygande bara genom argumentens tjatighet. Texten om Benjamin Brittens operaversion av Döden i Venedig är oinspirerad och säger egentligen ingenting nytt; kapitlet om Jean Genet är en blandning av anekdoter och halvgångna tolkningsutkast. Den bästa analysen har till föremål Lampedusas Leoparden och Viscontis filmatisering; det är också den text som ställer intressantast frågor om formspråk, historia och samhälle.
Det är oerhört synd att sjukdomen hindrade Said från att färdigställa en verklig bok i ämnet, med en tankemässig progression mellan kapitlen och en mer generell reflektion över "senhetens" kulturella betydelse. Han snuddar vid sådana tankar när han i förbigående nämner relationen mellan exil och senhet, och när han karakteriserar själva den litterära modernismen som en form av sen stil. Det är uppslag som tyvärr inte får utvecklas. Det kvardröjande intrycket är av ett skrapande på ytan, och jag väntar fortfarande på den definitiva boken om fenomenet.

P.S.

Det bör kanske påpekas att Said själv alltmer utvecklade en slags "sen stil" inom det kulturteoretiska gebitet. Hans motståndare - vilka troligtvis inte läst mer av honom än den överskattade Orientalism - har svårt att se honom som någonting annat än poststrukturalistisk kulturradikal. Men läser man de mindre polemiska verken och de mer personliga intervjuerna framstår Said som en klassisk humanist, ibland rentav som en kulturarvskramande estet. För honom gäller samma sak som för Adorno - att de ofta överträffade sina självutnämnda motståndare i kulturkonservatism.

Den amerikanska flickans söndagar

Jag ska erkänna från början att jag läst ytterst lite, på tok för lite, av Lars Gustafsson, och när jag nu valt att läsa Den amerikanska flickans söndagar var det utifrån ett rent genrebestämt läsintresse. Ungefär som man känner för att läsa en deckare och gör det med vissa förväntningar på dess form, erfar jag det mycket sällsynta begäret att läsa en versroman. På landsortsbiblioteket vacklade jag mellan prosa- och lyrikhyllorna (det är två meters mellanrum, så jag kunde i stort sett skjutsa mig själv fram och tillbaka med händerna medan jag funderade) och kunde inte bestämma mig. Men versberättelsen, denna udda genre som trots allt varit farkost för mästerverk som Hermann och Dorothea, Eugen Onegin och Hanna, kunde inte den vara något?

Det är ett snilledrag av Lars Gustafsson att välja just versberättelsen som form när han valt att skänka röst åt en okänd, ensamstående flicka som blir bortförd och mördad på en söndag. Det tillåter en långsam narrativ rörelse som bakgrund åt flickans funderingar. Hela hennes karaktär och allt hon tänker är givetvis rena spekulationer från Gusatafssons sida, förutom vissa yttre fakta som att hon bodde ensam och att hon arbetade på ett universitetsbibliotek. Det är nog allt som hans fantasi behöver för att fylla bokens kapitel, den svit av söndagar som föregår bortförandet. Över det hela vilar en abstrakt stämning av hot (miljökatastrofer, bortglömda straffande gudar, en verklig mördare?) som också innebär en sorts uppförstoring av världen. Det är som om hennes död föregår hennes tankar - eller åtminstone blir det så för oss läsare som känner till slutet. Världen framstår som så stor och oförklarlig som den kanske bara kan i dödsögonblicket, sedd liksom från sidan. Inte så att allt får sin "naturliga förklaring", långt ifrån. Universum bevarar sin gåtfullhet även efter hennes försvinnande. Men en viss avrundning, ett visst tillrättaläggande tycks bli följden av tidens upphörande:

Det är sönderfallet självt som fängslar mig

med sina skilda faser. När något faller sönder

vet man plötsligt hur det en gång var gjort.

Och denna vetskap är en lättnad.
(Allt som ännu rör sig har en gåta

som kan kännas som ett hot eller ett löfte.)

Kanske blir hon rentav en martyr för denna gåtfullhet, en världens oförklarlighet som bara en obemärkt och spårlöst försvunnen människa kan rätt ha uppfattat. Just det alldagliga hos henne, självtvivlet, ett utanförskap som inte är extraordinärt, fångas vackert och får på sätt och vis sin upprättelse. Den lilla tid hon har kvar att leva och hennes relativa litenhet i världen tillåter oss att få upp ögonen för världens oerhördhet, en oerhördhet som i den lugnt skridande versen kan framstå med oväntad klarhet:

...detta sällsamma som spegeln säger,
att allt det som är jag hör till

en yttre värld som frågar föga efter mig.
Och samtidigt är denna yttervärld

det enda som min innervärld består av.
Världen, sinnrikt vikt in i sig själv.

Det är vad spegeln säger. Men kan
då delen vara helheten som i sin tur

är delen? Någonting är konstigt här.
Jag tror inte alls vi fattat världen.

Rädsla - massa - publikum etc

"Frequent mutilation/ transmits over the air/
Serving a purpose/ of those who want you to fear"

- The Slits



Jag läser en rätt intressant artikel av Håkan lindgren, "Vägra vara publik", där han lyfter fram tidiga kritiker av mediesamhället och idén om att "ge folk vad de vill ha". Friedrich Schlegel och Sören Kierkegaard visar sig som demaskörer av tanken på en verklig publik där ute, vars önskemål kultur- och mediaproducenterna har att anpassa sig till. Dessa kritiker vid den medborgerliga offentlighetens grundläggningsfas kunde kanske tydligare än oss se innebörden av de nya medierna:

"Vad är det som händer när ett massmedium växer fram? Samtidigt med det första massmediet, dagstidningen, uppstår något som Kierkegaard kallar Publikum, och som inte bara bör översättas med publik. Publikum är allmänheten, den underförstådda allmänna meningen. Publikum är inte summan av alla verkliga, levande människors åsikter, inte ett folk, inte en generation, inte samtiden, inte några bestämda människor, säger Kierkegaard, utan något annat. Han beskriver Publikum som en fantom, en ohygglig abstraktion, ett bländverk, ett alltomfattande Något som är Intet, en hägring. Publikum är många och samtidigt ingen."

Denna fantom blir sedan till rättesnöre för såväl kulturproducenter som människor i gemen - alla måste de förhålla sig till den här idén om en allmän mening. Situationen har enligt Lindgren inte förändrats nämnvärt sedan 1800-talets början:

"Vi utvecklar ett dåligt samvete gentemot denna icke-existerande allmänna mening, vilket märks i debatten. Skribenterna vrider sig nervöst: de kan inte dela publikens åsikter, men känner skuldkänslorna växa så fort de avlägsnar sig några steg från vad publiken tycker, och när de försöker kompromissa trasslar de in sig allt djupare. Vi blir inte smartare med tiden, istället kan vi se att en ny generation skribenter skaffar sig samma neuroser gentemot publiken."

Jag lutar åt att se det här ur en ekonomisk synvinkel, men "ekonomi" fattad i allra vidaste mening. I ett informations- och mediesamhälle blir det svårt att skilja på strikt ekonomiska imperativ ("du måste sälja så och så många enheter") och mer allmänt symboliska ("du måste synas så och så mycket, älskas av så många som möjligt"). Det senare handlar om sociala eller kulturella arter av kapital. Och i en politik och ett samhällsliv som till stor del styrs av liknande imperativ händer samma sak med åsiktsutbytet: vi säger inte vad vi egentligen tycker, utan tänker oss ständigt för så att det vi säger inte kan uppfattas som stötande eller "alienerande" (undrar vad Marx skulle sagt om han sett sin glosa brukas på det sättet). Det intressanta är att vi väldigt sällan tar reda på vad de potentiellt sårade/"alienerade" egentligen tycker, utom denna fantasmagoriska idé om denna "icke-existerande allmänna mening". Alla blir rädda för någonting som egentligen inte finns, och de "åsiktskollisioner" som J.S. Mill såg som demokratins själva motor, uteblir. På arbetsplatser, enkannerligen skolor och universitet, får vi en mängd outnyttjad kunskap, byggd på praxis och sunt förnuft, eftersom människor kan dra misshagliga slutsatser om verkligheten. Folk diskvalificeras från att begripa sig på och förbättra sin egen arbets- och livsvärld. Allt detta handlar om rädsla, om rädslan att utestängas ur gruppen, en grundläggande biologisk drivkraft som trots vårt "individualistiska" samhälle troligtvis inte förändrats nämnvärt sedan stenåldern. Det löjliga, och samtidigt så tragiska, med det hela är naturligtvis att rädslan som i de flesta fall är helt obefogad, att vi konsekvent misstolkar vår omgivning utifrån en risk- snarare än möjlighetskalkyl. Den kompakta klump vi tror vara den allmänna meningen utgörs av en mängd meningar, och den är dessutom i ständig rörelse, ungefär som ett språk hela tiden förändras av det bruk varje individuell talare kan göra av det.

Nu har jag svamlat på om en massa saker på en gång. Det jag vill säga är följande: om jag måste välja ett nyårslöfte ska det vara att inte låta mig stympas av en neurotisk fantasi om hur folk är, utan stå för mina åsikter och försöka påverka saker i den riktning jag tycker är rätt. Vara mer fransk än skandinavisk i mina debatter, skulle man kunna säga. Det finns ingen fördömelse i ett horisontellt universum.

Snälla Georg Wilhelm Friedrich, varför denna förebrående blick?

Så damp den då ner i brevinkastet, den första svenska översättningen av Andens fenomenologi. Genast känns det som om den stirrar förebrående på mig. När kommer jag att ha tid till den här luntan, som inte bara är omfångsrik utan dessutom ökänt svår? Jag skulle vilja läsa den med ledning av någon kunnig, eller i en grupp med några andra nybörjare. Sugen, någon?
Hegel - och Kant också, för den delen - är besvärande ur bildningssynpunkt: det går att genom referat skaffa sig en uppfattning om deras filosofi, och det är lätt att se dess oerhörda betydelse. Att fördjupa sin ytliga kännedom känns som ett naturligt steg, men att faktiskt sätta sig ner och läsa dem känns inte alls naturligt. Jag har för mig att Henrik Schück yttrade att han "hellre skulle ha njurgrus än läsa tysk filosofi" - och när man konfronteras med de närmast fysiska svårigheter det innebär att läsa Kant och Hegel är man för ögonblicket beredd att instämma. En slags förening av knarrig gubbprosa och ungdomlig oreda, om nu en syntes av de två sakerna låter sig tänkas. Det är inte på något sätt angenämt, och inspirerande bara på ett abstrakt plan. Dessutom har jag bestämt mig för att ägna den relativt fria månad jag har framför mig åt något mer omedelbart stimulerande. Hegel får nog tyvärr samla damm tills vidare. Här kunde jag klandra mig själv för min tendens till impulsköp via Bokus, mina fladdriga läsvanor och annat, men jag är ändå nöjd med att ha köpt boken medan den finns i handeln, och med att stöda ett företag av den här typen. När man tänker efter bör vi nog vara stolta över översättningen till svenska av filosofiska klassiker. De två senaste decennierna har gett oss bl a Platons samlade verk, Husserls Logiska undersökningar, Kants tre kritiker, Spinozas Etiken och Hobbes Leviathan. Att utgivningen av Nietzsches samlade verk tycks stannat av är det enda som stör bilden av en strålande samlad insats. Ironiskt, med tanke på att de böckerna har en given publik, medan t ex Hobbes nog hamnar på småstadsbiblioteken med etiketten "denna bok har införskaffats med hjälp av statligt inköpsbidrag".