Den amerikanska flickans söndagar

Jag ska erkänna från början att jag läst ytterst lite, på tok för lite, av Lars Gustafsson, och när jag nu valt att läsa Den amerikanska flickans söndagar var det utifrån ett rent genrebestämt läsintresse. Ungefär som man känner för att läsa en deckare och gör det med vissa förväntningar på dess form, erfar jag det mycket sällsynta begäret att läsa en versroman. På landsortsbiblioteket vacklade jag mellan prosa- och lyrikhyllorna (det är två meters mellanrum, så jag kunde i stort sett skjutsa mig själv fram och tillbaka med händerna medan jag funderade) och kunde inte bestämma mig. Men versberättelsen, denna udda genre som trots allt varit farkost för mästerverk som Hermann och Dorothea, Eugen Onegin och Hanna, kunde inte den vara något?

Det är ett snilledrag av Lars Gustafsson att välja just versberättelsen som form när han valt att skänka röst åt en okänd, ensamstående flicka som blir bortförd och mördad på en söndag. Det tillåter en långsam narrativ rörelse som bakgrund åt flickans funderingar. Hela hennes karaktär och allt hon tänker är givetvis rena spekulationer från Gusatafssons sida, förutom vissa yttre fakta som att hon bodde ensam och att hon arbetade på ett universitetsbibliotek. Det är nog allt som hans fantasi behöver för att fylla bokens kapitel, den svit av söndagar som föregår bortförandet. Över det hela vilar en abstrakt stämning av hot (miljökatastrofer, bortglömda straffande gudar, en verklig mördare?) som också innebär en sorts uppförstoring av världen. Det är som om hennes död föregår hennes tankar - eller åtminstone blir det så för oss läsare som känner till slutet. Världen framstår som så stor och oförklarlig som den kanske bara kan i dödsögonblicket, sedd liksom från sidan. Inte så att allt får sin "naturliga förklaring", långt ifrån. Universum bevarar sin gåtfullhet även efter hennes försvinnande. Men en viss avrundning, ett visst tillrättaläggande tycks bli följden av tidens upphörande:

Det är sönderfallet självt som fängslar mig

med sina skilda faser. När något faller sönder

vet man plötsligt hur det en gång var gjort.

Och denna vetskap är en lättnad.
(Allt som ännu rör sig har en gåta

som kan kännas som ett hot eller ett löfte.)

Kanske blir hon rentav en martyr för denna gåtfullhet, en världens oförklarlighet som bara en obemärkt och spårlöst försvunnen människa kan rätt ha uppfattat. Just det alldagliga hos henne, självtvivlet, ett utanförskap som inte är extraordinärt, fångas vackert och får på sätt och vis sin upprättelse. Den lilla tid hon har kvar att leva och hennes relativa litenhet i världen tillåter oss att få upp ögonen för världens oerhördhet, en oerhördhet som i den lugnt skridande versen kan framstå med oväntad klarhet:

...detta sällsamma som spegeln säger,
att allt det som är jag hör till

en yttre värld som frågar föga efter mig.
Och samtidigt är denna yttervärld

det enda som min innervärld består av.
Världen, sinnrikt vikt in i sig själv.

Det är vad spegeln säger. Men kan
då delen vara helheten som i sin tur

är delen? Någonting är konstigt här.
Jag tror inte alls vi fattat världen.