Oönskad identifikation

Som jag tidigare nämnt har jag ägnat sommaren åt att läsa Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Jag har i stort sett inte läst något annat alls. Och trots en viss utmattning mot slutet av den sjunde volymen kände jag, nästan så fort jag stängt boken, en impuls att läsa om hela rasket från början. En praktisk anledning skulle vara att hitta rätt bland de hundratals partier jag strukit under eller markerat. Man tror alltid att man ska minnas, men det slutar med att man önskar att man gjort små utdrag och skrivit ner sina tankar. Dessa stycken har jag ibland strukit under för att kommentera saker som stil, särskilt lyckade bildspråksfyrverkerier eller intressanta psykologiska iakttagelser. Men eftersom På spaning är en bok som kommer en själv närmare än vad ens eget medvetande oftast gör, och eftersom dess motiviska material trots det specifika i tidsatmosfären är det mest allmänmänskliga tänkbara, blir det i ovanligt hög grad någonting personligt. Ofta har jag haft intrycket att det är mina egna tankar tänkta av en klyftigare person. I texten yttrar det sig ofta så, att de inledande meningarna i en betraktelse känns bekanta, medan resten av stycket levererar en utveckling på iakttagelsen som mitt slöa intellekt inte varit mäktigt (det här är ingen nedvärdering av mig själv, ALLA är ointelligenta jämfört med Proust). Jag får lust att skriva saker i marginalen i stil med "hade jag vid den tidpunkten då det och det hände vetat det här, skulle jag gjort så och så" eller skriva namn på vänner och anhöriga som på ett mystiskt sätt lånat ut sina karaktärsdrag till Prousts figurer. Jag ska ta ett exempel. Det var inte särskilt smickrande att känna igen mig i den groteske baron de Charlus. Jag syftar på hans neutralitet under kriget (och jag hoppas att likheterna stannar där). Psykologiskt reagerar han exakt likadant som jag själv gjort när jag funnit mig fången mellan två politiska läger, två uppdelningar mellan stridande parter, goda och onda idéer, etc. Den mentalitet som präglar många vänsterkretsar är inte olik den nationella krigsyran som skildras av Proust och som han kallar "lidelsens logik". Den bygger på glappet mellan en grupps intressen och det föregivet objektiva i de skäl och det förnuft som rättfärdigar engagemanget:

"De [nationerna] leds av en inre logik som ständigt stöps om av deras lidelser, på samma sätt som när människorna står mot varandra i en kärlekskonflikt eller en huslig tvist [...]. Den som har fel tror sig likväl ha rätt - så som fallet var med Tyskland - och den som har rätt hävdar ofta sin rätt med argument som tycks honom oomtvistliga endast därför att de stämmer med hans lidelser. Vill man i dessa tvister mellan individer vara övertygad om endera partens rätt är det säkrast att vara denna part, ty en åskådare kan aldrig hålla med honom lika oreserverat. [...] Det säkraste sättet att göra sig blind för det orättfärdiga i individen Tysklands sak och att ständigt erkänna det rättfärdiga i individen Frankrikes sak var inte för en tysk att sakna omdöme eller för en fransman att ha omdöme; det säkraste för såväl den ene som den andre var att vara patriot." (Den återfunna tiden, s 97f.)

Men de som saknar givna band, eller som har band till bägge parterna i konflikten? Charlus tillhör den sorten. Genom sina förbindelser med den bayerska aristokratin har han dubbla lojaliteter. Om man (som Charlus) står utanför lidelsens logik, har man möjlighet att se objektivt på saken, men just denna objektivitet kommer att leda till en oförtjänt stark kritik av den stridande part man för tillfället slagit läger hos:

"Då han var enbart åskådare samverkade allt till att göra honom tyskvänlig, eftersom han levde i Frankrike utan att vara i egentlig mening fransman. Han var skarpsinnig, och majoriteten utgöres i alla länder av enfaldiga; hade han levat i Tyskland skulle de tyska dumhuvudenas enfaldiga och lidelsefulla försvar av en orättfärdig sak utan tvivel ha retat honom, men nu levde han i Frankrike, och de franska dumhuvudenas enfaldiga och lidelsefulla försvar av en rättfärdig sak retade honom inte mindre. Lidelsens logik är aldrig - inte ens om den står i rättfärdighetens tjänst - oemotsäglig för den som inte själv är besatt av lidelse." (s . 98f.)

Effekten av neutraliteten är paradoxalt nog att fokus flyttas från sakfrågan (som man har möjlighet att behandla rationellt) till de mänskliga egenskapernas fält, där irritation över exempelvis självbelåtenhet och arrogans bildar nya kriterier på hur sakfrågan ska bedömas. Den erfarenheten har jag ofta gjort i vänsterkretsar, där ju massans kompakta okunskap, inskränkthet och oförmåga till självständigt tänkande i sig inte hindrat att de lagt sin röst för en rättfärdig sak. Ändå har jag ofta reagerat som baronen, och smickrat mig själv med hans "skarpsinne". Andra sätt att reagera känner jag också igen hos mig själv:

"Monsieur de Charlus var dessutom medlidsam till sin natur: tanken på en besegrad smärtade honom och han stod alltid på den svagares sida; han läste aldrig rättegångsreferat för att inte i sitt eget kött behöva lida den dömdes ångest och av det omöjliga i att mörda domaren, bödeln och folkmassan som jublade över att 'rättvisa är skipad'" (s. 99)

Den typen av medkänsla, som egentligen mest är ett hat mot den triumfatoriska självbelåtenheten, har ingenting med rättvisa och objektivitet att göra. Det handlar bara om ett missriktat överförande av mänskliga affekter på det saken gäller. I det påminner baronens förhållningssätt om "lidelsens logik". Men medan den sistnämnda baseras på att vara en av de stridande parterna, och på så vis är direkt, motiverad av driften till överlevnad, överför baronen de mänskliga affekterna utifrån. Konflikten utvärderas utifrån dess likhet med eller närhet till personliga glädjeämnen och irritationsmoment. Så betraktar han England som en nationernas "man av ära", och sådana har baronen stor erfarenhet av. Han vet vilken uselhet som döljer sig under den polerade ytan och den moraliska retoriken. Därför leds han till en omöjlig paradox:

"[...] samtidigt visste han att rötägg och fähundar som dem man möter hos Dostojevskij kan vara bättre människor, men varför han identifierade tyskarna med dessa har jag aldrig kunnat förstå, ty lögn och list är inte nog för att man skall kunna förutsätta ett gott hjärta, något som tyskarna veterligen inte heller har visat prov på." (s. 101.)

Jag skriver inte det här för att ta tillbaka tidigare ställningstaganden, göra avbön på något sätt. Jag har tidigare skrivit att ett visst mån av elitism, i meningen perfektionism, är ett ganska säkert värn mot massideologiska felsteg. Om man har ett kritiskt öga både för ideologin och för psykologin hos dess förkämpar riskerar man mindre att dras med i någon tvivelaktig politisk rörelse. Men det man kan få syn på hos Proust är den andra extremen som man också måste akta sig för.