Saturday, March 16, 2013

Diverse anteckningar


16/3 kl. 09.00. Ur den högre utbildningens historia. "It is neither uninteresting nor uninstructive to see men imitating on a small scale the warfare of the great world and striving to attain their petty ambitions with as much fury ans as little scruple as if contending for empires." D.A. Winstanley, The University of Cambridge in the Eighteenth Century (Cambridge, 1958). Notera förlagsorten.

15/3 kl. 20.00: Jag märker att jag ofta har en lite gammaldags inställning till hur yngre bör bete sig mot äldre, och jag frågar mig vad det beror på. Jag tror att anledningen att jag ogillar de yngres brist på respekt inte består i att den upphäver skillnaden, utan att den inrättar den. Vi vet att skillnaden mellan "vuxna" och "unga", eller i vissa fall rentav "barn", till stor del är ideologi. Mognad är ingen medalj man tilldelas för att ha klarat sig till 30, utan en sorts regulativ idé som bara förverkligas här och där, i enstaka handlingar. Åtminstone får man medge att man inte behöver blicka särskilt långt för att få bevis på det motsatta scenariot, dvs. "vuxna" som reagerar som barn. Och troligtvis är det - det har i alla fall åldringar försökt förklara för mig - fullt möjligt att känna sig identisk med den man var som 20-åring men stirra ut ur en 70-årings glanslösa ögon. Det märkliga ur det perspektivet är att det alltså främst är ungdomar som egentligen tror på kategorierna "vuxna" och "unga", medan de som själva varit unga och nu är gamla i bästa fall fått en lite ironisk inställning till det hela. Det motsatta misstaget existerar naturligtvis också: den missriktade pedagogiska inställning som istället för att tala till de unga som någon som är i grunden likadan som en själv, bara lite mindre utrustad, arbetar med en klichébild av hur de unga - denna mystiska, kvalitativt skilda människoras - tänker. Båda sidor skulle tjäna på mindre förutfattade meningar.

13/3 kl. 13. Jag läste idag i Le Figaro om en elektronisk utgåva av Dantes Komedi med Botticellis bilder. Lyxutgåvan beställdes av Pier Francesco di Medici på 1480-talet och tänktes överträffa alla de tidigare illustrerade utgåvorna av verket. Originalboken existerar inte i dess helhet längre, och de 92 bilder som återstår finns dels i Vatikanens bibliotek, dels i Kupferstichkabinett i Berlin. De har nu getts ut som en maffig Coffee table-bok, men också - och detta är det spännande - i digital form, som "ett dynamiskt samspel av bild, video och text". Även om jag tycker att det är både fånigt och potentiellt farligt att tillmäta såna saker alltför stor vikt - teknologin är aldrig dummare än de utopiska förväntningar vi investerar i den - gläds jag åt de pedagogiska möjligheter som öppnas upp genom digitaliseringen av äldre material. Vi får en möjlighet att kombinera de traditionella läsningarna - som bygger på en slags "ideell" text - med editionsfilologiska och materiella aspekter. Hur såg böckerna ut? Vilket typsnitt? För vilken läsekrets var den ena eller andra utgåvan tänkt? Många intressanta frågor uppstår i glappet mellan ett verk och dess olika utgåvor. Personligen måste jag också erkänna att jag har betydligt lättare att gå igång på mitt 1700-talsmaterial då jag sitter i läsesal med originalen och kan njuta av frontespiserna och vinjetterna, vilka ofta utgör en integrerad del av boken som en helhet av olika tecken. [Om slutet på föregående mening blev lite klumpigt är det för att jag försöker undvika uttrycket "semiotisk totalitet". Jag hoppas att fördelarna med bytet överväger].  

13/3 kl. 09.00: Märklig dröm inatt. Jag har sällan mardrömmar av det slaget där man blir jagad och liknande. Däremot har jag emellanåt en annan obehaglig dröm: skulddrömmen, där jag plötsligt inser att jag utan att jag riktigt förstår hur, har orsakat någon annans död och nu ska ställas inför rätta. I det här fallet hade jag av någon outgrundlig anledning vält en soffa genom att hoppa på dess ryggstöd utan att tänka på att en person låg och sov på den. Kraften i mitt hopp hade fått soffan att svänga om och kastat den sovande rakt ut genom fönstret; kroppen återfanns aldrig. Släktingar och mystiska rättstjänare anklagade mig och det började gå upp för mig vad jag ställt till med.
   Det intressanta med mardrömmar är ögonblicket då man börjar ana att det är möjligt att vakna upp från dem, att helt enkelt fly, men då man fortfarande tvekar, som om en förlust av drömmens verklighetsplan skulle innebära en förlust av livet, eller som om man är rädd att den alternativa värld man vaknar till möjligen är värre än den hemska men åtminstone skenbart välbekanta som man befinner sig i. Om man kom åt anledningen till denna tvekan skulle man förstå vad som ligger bakom många idiotiska mänskliga val.

  4/3 kl. 12.50: Kan det finnas bättre och sämre pastoraler? På en nivå är svaret självklart ja: vi kan peka på varför den ena eller andra dikten är bättre genom att vara mer välskriven, möjligen intressantare psykologisk insikt, och så vidare, och det är inte svårt att ur den tidigmoderna kulturens skräpkammare dra fram alster som inte ger en nutida läsare någonting alls och där man till och med tvivlar på om de ens gjorde något för sina samtida. Ändå har jag känslan att detta kvalitetskriterium antingen drar in aspekter som egentligen är främmande för genren - t ex om man tycker att Miltons Lysidas är den bästa herdedikten - och således inte bedömer den som pastoral utan som dikt överhuvudtaget, eller blandar ihop den absoluta och kvalitativa skillnaden mellan de dikter som når upp till genrens minimum och de som inte gör det med den relativa skillnad som finns på en öppen, kvantitativ skala. Den sista observationen för mig fram till huvudpunkten. Om det är så, som Fontenelle menade, att pastoralens väsen är psykologiskt, och att dess uppgift är att för stadsmänniskan erbjuda en bild av vila och enkel kärlek, kan man hävda att de pastoraler är bra som uppnår denna effekt och de dåliga som av en eller annan anledning misslyckas med det. Utöver detta finns det märkligt lite att göra: handlingen är ytterst blygsam, det mänskliga intresset knappast egentligen engagerande, utan de smådrag som tillkommer är snarare byggstenar som tjänar till det fortsatta uppgåendet i en grundläggande känsla - en sorts charm i ordets etymologiska mening - som antingen finns eller inte finns.  

10/3 kl. 21.30: Om ord och uttryck:

1) "Anställa förödelse". Vilket fantastiskt uttryck, vilken spänning mellan själva ordet och vad det betecknar! Om någonting ett bevis på att ordet förintar verkligheten det ska beskriva.

2) Jag kanske bläddrade igenom nätets nyhetssidor lite hastigt, men jag tror mig ha stött på ordet "Sultankonflikt". Kan det stämma?

3A) Betyder "Heja blå laget!" egentligen 1) "Jag hoppas att blå laget vinner." eller 2) "Jobba hårdare, blå laget." Detta har jag alltid undrat över. Länge trodde jag på alternativ 1, men nu är jag osäker. Det irriterar mig att jag troligtvis aldrig kommer att få klarhet i detta.

1 comment:

Fredrik Vanek said...

Din dröm låter som en blandning mellan Kafkas idévärld och första Matrix-filmen. Plus lite Helan & Halvan med det där inslaget där någon flyger ut genom fönstret.