Tuesday, September 16, 2008

En alltför högljudd ensamhet


Jag har inte tidigare läst någonting av den tjeckiske författaren Bohumil Hrabal (1914-1997). Men efter att ha börjat med En alltför högljudd ensamhet (Ruin förlag, 2006) vill jag gärna läsa allt han skrivit. Det är en kort men oerhört vittfamnande roman. Till formen är det en inre monolog, tillhörig Hanta, som jobbar med att pressa returpapper. Metafysiska betraktelser över historiens mål och mening, visioner av Kristus och Lao Tze blandas hejvilt med minnen av zigenska älskarinnor och grotesk bajshumor. Tekniken och valet av huvudperson påminner naturligtvis om Ulysses och tillåter på motsvarande sätt det bredast möjliga registret. Att som språkrör välja en oanmärkningsvärd farbror möjliggör, precis som hos Joyce, en kraftfull blandning av det höga och det låga, det tragiska och det komiska, det rörande och det groteska. När Hantas arbetsuppgift också är att trycka ihop makulerade böcker (oftast Goethe, Schiller och Nietzsche) till balar, anar vi att boken ställer frågan: på vilken nivå avgörs frågan om människan? Till viss del tycks det handla om en kontrast mellan böckernas döda och verkningslösa humanism och den konkreta, sinnliga människan - Hanta själv. Men denna motsatsställning är egentligen övervunnen, i och med att Hanta förverkligar en egen sorts kontakt med det döende bildningsgodset. I sin ineffektiva arbetstakt fingrar han på böckerna, läser lite här och där, och har efter trettiofem år blivit "bildad mot sin vilja". Han klär bokbalarna i makulerade reproduktioner av van Gogh och Rembrandt. Hanta har försonat sig med ett visst mått av förstörelse - han har insett att himlen inte är human:

"lutad mot en stople stod jag som Leonardo da Vinci, som stod lutad mot en stolpe han också och såg på när de franska soldaterna förvandlade hans ryttarstaty till en skottavla och bit för bit sköt sönder häst och ryttare, och Leonardo stod den gången likadant som jag och betraktade uppmärksamt och med tillfredsställelse det förfärliga han bevittnade, för Leonardo visste redan på den tiden att himlen inte är human och att en människa som ägnar sig åt att tänka inte heller är human. Vid den tiden kom bud att mamma låg för döden, jag cyklade hem och eftersom jag var törstig sprang jag ner i källaren och tog en kall kruka med surmjölk från källargolvet, jag höll stengodskärlet med båda händerna och drack girigt och plötsligt såg jag två ögon flyta på ytan mot mina ögon, men jag var så törstig att jag fortsatte att dricka och de två ögonen kom lika farligt nära mina som ljusen på ett lokomotiv som kör in i en tunnel på natten, sedan försvann ögonen och jag hade munnen full av någonting levande och drog ut en sprattlande groda i benet, jag bar ut den i trädgården och gick sedan tillbaka för att dricka upp mjölken alldeles lugnt, som Leonardo da Vinci. När mamma var död grät jag liksom inåt, men jag fällde inte en enda tår." (s. 16f.)

Hanta vet nämligen att tankarna inte bor i böcker utan i luften. I hans medvetande blandas ontologiskt skilda nivåer och blir varandras speglar - "anden" (böckerna), det mänskliga samhället, råttornas samhälle under marken. Denna sammanblandning kan ses som ett resultat av omvälvningarna i det kommunistiska Tjeckien. När de universitetsutbildade humanisterna jobbar med kloaksystemet, påverkar det stadens "anda"? Boken parodierar en hegeliansk historiesyn när Hanta ser grekiska kolonner bryta fram ur de trista hyreshusen. Historien som kamp och förändring pågår under jorden, där svart- och brunråttorna slåss mot varandra.
Men boken har också en mer realistisk samtidsproblematik. Hanta tvingas lämna sin post för att ersättas av en större maskin och en ny trupp av supereffektiva arbetare. De nya arbetarna är osentimentala och gluttar inte i böckerna som Hanta gjorde. En alltför högljudd ensamhet kan läsas som en politisk protest mot glömskan och förnekandet av den förkommunistiska, centraleuropeiska bildningstraditionen. Men det är också bara en aspekt av denna kortroman, som på mindre än hundra sidor tycks rymma så oändligt mycket. På ett flödande språk, på en gång saftigt vulgärt och musikaliskt komponerat vävs en mängd teman samman. Ofta har de formen av motsatser, mest generellt den mellan "högt" och "lågt". Att himlen inte är human, upprepas som ett mantra. Men när Hantas minnen av zigenerskan som deporterades till Auschwitz dubbelexponeras med hans rensning av råttorna i källaren får han också en känsla av att medlidandet är större än himlen. Kontrasten mellan högt och lågt inom människan, mellan Kristus ungdomlighet och Lao Tzes gammelmansvisdom når också en sorts surrealistisk lösning. genom betraktandet av människans timglasformade kropp. Detta bara för att antyda något av det som ryms inom bokens slanka pärmar. En fascinerande och väldigt mänsklig bok, som nog tål många omläsningar.

1 comment:

Fredrik Vanek said...

Tillhör också det enda jag läst av Hrabal. Tydligen är han tjeckernas favoritförfattare. Kafka läser de inte eftersom han skrev på tyska och Kundera anser inte sig själv vara tjeck längre utan skriver på franska. Blir kanske inte så mycket kvar då om man letar efter en nationalskald.

Läste och recenserade denna nästan samtidigt. Fast i mer kortfattad form.