Det är trevligt att se någon plädera för dessa saker på ett så sansat sätt, och jag kan inte annat än hålla med. Det har länge varit min övertygelse att "det konservativa etablissemanget" är en papperstavla för inbillade radikaler, och att detta - likt alla uppfunna fiender - bara fyller en ideologisk funktion. Jag delar även Perssons hållning, att det vore att föredra att göra uppror mot ett stelnat etablissemang, att det är mer smickrande att tänka sig själv i rollen av rebell. Men denna hållning saknar relevans. De intellektuellas kritiska roll i kampen mot kommersialismens mångtusenhövdade hydra, kan lika gärna vara minnets. Jag citerar Persson:
"Den intellektuelle bör vara oppositionell, men vad som är opposition förändras. En gång var det väsentligt att ifrågasätta latinstudiernas oproportionerligt stora roll i skolan. I dag är det väsentligt att med näbbar och klor försöka rädda de sista institutionerna för klassiska språk från nedläggning.
En gång var det både viktigt och kul att smäda Tegnér och andra klassiker ur kanon. I dag är det viktigt, men knappast lika kul, att påminna om att deras verk förblir oerhört värdefulla."
"Du föddes tidens barn. Till liv och känsla väcks
du vid dess modersbröst. Fly, fly, det är förgiftat!
Sök dig ett annat hem, av högre andar stiftat,
i diktens rena luft, i minnets dalar väx!
Där lev, där bilda dig! Vänd sen, som man, tillbaka
en bjudande gestalt, en okänd, fjärran från;
men ej för att dess pris, dess lumpna nöjen, vaka,
men hämnande och sträng, som Clytamneistras son." (v. 1-8)
Om man bortser från det specifikt romantiska och storvulna i Tegnérs dikt är själva budskapet fortfarande (eller kanske "återigen") relevant. Man behöver inte utgå från att samtiden är "förgiftad" och att all stor konst tillhör det förgångna. Men uppgiften för den som är någorlunda orienterad i litteraturens och kulturens historia är att lyfta fram det som är av värde, oavsett eventuell ekonomisk lönsamhet och tillfälliga åsiktskonjunkturer. Vi kan inte fortsätta låtsas att det finns någon sorts storebror, ett etablissemang, som gör det åt oss. Vår statsministers favoritgrupp är Da Buzz. Vår verklige storebror är intresserad av vad som är lönsamt, eller möjligen vad som är politiskt anpassningsbart (märk ansträngningarna på kultursidorna att få de två att gå samman, som i hyllningskörerna till feministen Madonna). Det är också därför som Lars Mikael Rattamaas Svensk dikt, förstådd som anti-estetiskt nedrivningsprojekt av traditionen, är fullkomligt irrelevant.
Persson erbjuder mot slutet av artikeln en liten skeppskatalog över andra "ofrivilliga kulturkonservativa" (Gun-Britt Sundström, Camille Paglia, bl a). Det skulle förvåna mig om inte denna hållning blir allt vanligare framöver. Själv har jag delat den länge, och många med mig. Många - t ex universitetslärare - tycks i lönndom ha delat den samtidigt som de ansträngt sig att förneka det (möjligen även inför sig själva). Vad som behövs är att någon höjer sin röst och argumenterar på ett ödmjukt och sunt sätt utan att ge kritikerna anledning att komma dragandes med sitt etablissemangspöke. Och det här kan - jämte liknande artiklar, som t ex Svante Weylers inlägg om "högt" och "lågt" i förlagsbranschen - mycket väl vara början till en fruktbar debatt.
No comments:
Post a Comment