Allmän adiafora XX

12/11 kl. 14.45: jag gav en romsk tiggare pengar för att vakta mopsen utanför mataffären. Till en början var det lite svårt att få fram mina önskemål och sluta en överenskommelse, men vi lyckades mötas halvvägs i någon sorts allmänromanska, med vad jag uppfattade som tydliga inslag av spanska, och jag kunde gå in och handla. När jag kom ut höll tiggaren den lilla hunden på sitt knä, imiterade en huttring och tycktes säga att hunden var "caldo". Jag gav honom resten av pengarna och tänkte inte mer på det förrän några kvarter bort då jag började fundera över ordet han använt. Det är ju något man tidigt måste lära sig, att just detta ord "caldo", mot all rim och reson för en talare av germanska språk, på italienska och spanska betyder "varm" och alltså raka motsatsen till svenskans nästan homofona "kall". Vilket språk hade vi talat egentligen?

22/11 kl. 17.30: "Otympligt": vilket fantastiskt ord! Enligt teorin att vi tänker med kroppen, att de flesta ord för känslor består av abstraktioner utifrån konkreta handlingar, skulle man kunna dela in livets motgångar i de tunga och de otympliga. Svåra att bära, men på olika sätt. I så fall tror jag att jag föredrar de tunga.

20/11 kl. 10.08: Skokräm. Jag använde skokräm för första gången på mycket, mycket länge, och den speciella doften förflyttade mig genast till barndomen. Jag minns att jag då tyckte att det var märkligt att något som man smorde in skorna med kunde heta "kräm", då jag nog associerade till mormors krusbärskräm. Det är märkligt, men jag kan fortfarande inte avgöra om skokräm luktar gott (ätbart) eller inte.

28/11 kl. 11.20: märklig mixtur av plötsliga (om än länge förberedda) anfall av en närmast kosmisk misstro och ett lika plötsligt uppvällande intresse för allt som inte är jag: samtal med expediten på pressbyrån där jag köper mitt snus, artiklar om Alicia Keys. Någonstans i mitten står intellektet och överrumplas av om inte helt och hållet oönskade, så åtminstone oväntade, gäster från två håll.  

25/11 kl. 12.40: vid bordet mittemot på lunchserveringen satt en man och en kvinna, i 50- eller 60-årsåldern. Jag säger inte ett par, för jag tror inte att de var tillsammans. Mannen hade keps, och det fick mig att tänka på att det nyss i någon löjlig undersökning jag förletts att klicka mig vidare till på någon nyhetssida på nätet slagits fast att just det klädesplagget av kvinnor uppfattades som det mest oattraktiva av alla. Jag tänkte att de mycket väl kan ha rätt, och så mumsade jag vidare på min sejfilé. Mot slutet av maten - min och deras - var det någonting som mannen sade som fick kvinnan att resa sig, gå runt bordet och hålla om honom från sidan. Kepsskärmen fick sig en lätt törn av ärmen på hennes kappa.  

allmän adiafora XIX

Efter mina utbrott de senaste dagarna, vilka närmast tvingade mig att ge mig in i en genre jag inte provat tidigare, försöker jag hitta tillbaka till mig själv genom lite anteckningar av den vanliga typen:

13/10 kl. 15: Synestesi i väntan på ett offer. Eftersom jag aldrig kommer att skriva en roman tvingas jag förr eller senare skriva någon typ av memoarer. Vad ska jag annars göra av den här karakteristiken som har kommit för mig: "När han var liten hade han trott att det hette 'falsettögon'. Just sådana hade personen som börjat tala med honom: pipiga, irriterande."

20/10 kl. 12.40: Konsten att inleda stycken. Om man vill dra in läsaren i en artikel kan man inte börja med "teori" och gå därifrån till detaljerna. Många gör det misstaget och skapar det välbekanta problemet "marmortrappan till vedboden". Atterbom, som väl får ses som en litteraturvetare med smak för "Theory", gjorde ibland det misstaget. Så här börjar hans text om Bellman och Valerius:

"Egentligen är det blott det negativa, det förgängliga i vart och ett ting, som faller inom reflexionens och således inom kritikens område: allt positivt är ett omedelbart föremål för åskådningen. Så ock i konstens verk: om det sköna i dessa givna bestämningar kan man icke säga stort mer, än att det är på det eller det sättet skönt; och min njutning utgår ofrivilligt ur sin stumma sällhet, för att splittra sig i betraktelser och i ordens abstraktioner tolka det outsägliga, fulla, som aldrig med sådana tecken låter sig fullkomligt fasthållas...."

och så vidare. Gäsp. Läsaren har för länge sedan tappat intresset eller glömt bort dessa knappast lättfattliga resonemang när vi väl kommer fram till artikelns egentliga föremål, nämligen Bellman.  

22/10, kl. 09.25: Think different. De som ständigt talar om vikten av att utmana normer, "think outside the box" etc m fl. klichéer: gå hela vägen! Hos Diogenes Laertios läser vi om Pyrrhon från Elis: "Ofta begav han sig bort utan att säga till någon i förväg och strövade omkring med vem som helst. Då Anaxarchos en gång hade gått ner sig i ett moras, gick han förbi utan att hjälpa honom. Då några klandrade detta, berömde Anaxarchos själv hans likgiltighet och kallsinnighet."

24/10: Min bror och hans flickvän berättade att de ska få barn. Spännande! Det innebär alltså att jag kommer att bli farbror. Enda problemet är att jag i nästan 10 års tid varit farbror, eller ansetts som en sådan i alla fall, så det är svårt att säga vad detta nya, och så att säga genetiskt befogade, tillstånd av farbroderlighet kommer att innebära egentligen. Jag kan bara tolka det som en stor tummen upp för att oftare bära manchesterbyxor.

30/10 kl. 12.37: Ernest Renan som föregångare till Franco Morettis "distant reading" (åtminstone i dess första, ännu ej digitala version)? I l'Avenir de la science (skriven 1848) påpekar han att "l'étude de l'histoire littéraire est destiné à remplacer en grande partie la lecture directe des oeuvres de l'esprit humain." ("På sikt kommer studiet av litteraturhistoria till stor del att ersätta den direkta läsningen av den mänskliga andens verk.")