24/2: Kanske får det tillskrivas de preventiva operationerna hos ett känsligt psyke, dess sätt att parera chocker, men jag överraskas över att det är så trevligt här. Jag har inte varit i Paris sen jag var femton, så jag kan inte säga att jag hade en särskilt klar bild av staden, och, viktigast: jag förutsätter alltid blint att jag ska bli besviken, att de stora städernas rykte grundlades för några århundraden sen och att det hela reduceras till slitna teaterkulisser där sjaskiga cirkusarbetare söker en födkrok medan staffagefigurerna utgörs av horor och knarkare.
24/2 kl. 09.10: Jag gläder mig mycket åt att Lena Andersson får Björn Nilsson-priset (intervju här), eller snarare: jag gläder mig åt att hon skriver, för hon behövs verkligen. Som jag ser det förkroppsligar hon det bästa i den socialdemokratiska andan - progressiv rationalitet - samtidigt som hon undviker dess värsta sidor: missriktad välvilja och konflikträdsla. Hon bevisar också att den verkliga oräddheten kommer av att ha tänkt igenom argument ordentligt och lagt känslotänkande åt sidan: en läxa för såväl kultursidornas opinionsmakare som undervegetationen av hatiska missnöjesbloggare.
02/20 kl. 20.30: Dédale, Cerbère.
Jag har upptäckt en ny typ av favoritord på franska: mytologiska referenser som trillat ner till det vardagliga (eller kanske inte så vardagliga) språket. De låter också bra för örat, och behåller en viss exotisk klang även om de i likhet med alla andra grekiska och latinska lånord våldsamt assimilerats till fransk ljudlära. Speciellt två ord har kommit min väg, och i något speciella sammanhang, vilket också tillåter mig några observationer rörande fransk mentalitet. Båda har med Sorbonne att göra.
Dédale (fr. grek. Daidalos): (m) irrgång, labyrint. Synonym: labyrinthe (m)
Referens: Daidalos byggde labyrinten på Kreta, där Minotauren stängdes in. För att hindra att Daidalos skulle sprida kunskapen om hur labyrinten var konstruerad, stängde hans uppdargsgivare kung Minos in honom i ett torn. Mästerteknikern byggde då vingar åt sig själv och sin son Ikaros, och instruerade honom noggrant att inte flyga för nära solen. Ikaros glömde det kloka rådet, och vaxet som höll samman hans vingar smälte. Ikaros störtade i havet och drunknade.
Vid min ankomst skrev jag till professorn. Han hade inte riktigt tid att träffas den här veckan men tyckte ändå att jag skulle dyka upp i anslutning till någon föreläsning han skulle närvara vid. Han gav mig en mycket märklig vägbeskrivning (typ "säg till vakten att vi har avtalat möte, fast vi inte avtalar ett förrän nästa vecka, gå fram till trappa G, men gå inte upp för den. Fortsätt sidledes, och håll till höger. Du kommer då ut på en spångbro som förbinder byggnad G och I, där ska du gå uppför en ståltrappa, svänga vänster, sen höger och sedan kommer salen att vara alldeles framför dig"). Professorn kallade själv vägen för en "dédale du serail" - en "seraljlabyrint" (tänkte han, 1700-talsforskaren, på Mozarts Enleveringen ur seraljen eller Montesquieus Persiska brev?). I vilket fall som helst måste "dédale" vara ett av de vackraste franska orden, och format på ett något unikt sätt. Ordet "labyrinthe" finns också, och det var ju en sådan som Daidalos byggde för att spärra in Minotauren i. Sedan har hans namn fått beteckna det han skapade.
Hursomhelst dök jag upp där idag i god tid, och naturligtvis lyckades jag inte hitta salen. Det verkade inte de andra som skulle dit ha gjort heller, och det visade sig att jag hamnade mitt i korselden mellan två professorer som bokat samma sal. Sådant händer ju som vi vet ganska ofta, även i rationella Sverige, men fransmännen (eller sorbonnarderna i varje fall) verkar ha ett eget sätt att lösa den här typen av konflikter, en metod som skiljer sig på många sätt från den svenska. De blir helt enkelt rasande och skäller på varandra. Min professor anklagade den kvinnliga lärare som lagt beslag på salen för att inte kunna räkna och vara dum i huvudet, och hon skrek tillbaka att han skulle ge mig fan i att behandla henne som om hon vore hans tjänstefolk ("comme si j'étais votre bonne ou votre servante"). Jag hade fortfarande inte fått ett grepp om situationen (vad jag hade där att göra, vad jag skulle säga, om det var meningen att jag skulle följa med in på föreläsningen eller om jag skulle försöka haffa professorn före eller efter, etc), så jag stod helt enkelt där och betraktade ordväxlingen mellan två agiterade nunor av tilltagande rödfärg. Hade jag ens kommit rätt?
Cerbère (fr. grek. Kerberos): (m) sträng portvakt. Synonym: garde, portier (m)
Referens: Kerberos var en trehövdad hund som vaktade underjorden: enligt den traditionella synen hindrade han de själar som gått över floden Styx från att återvända till jordelivet, men enligt vissa varianter vaktade han även över ingången till Hades.
Efter att mitt möte skjutits upp ett antal gånger fick jag en ny tid då jag skulle träffa professorn och förberedde mig på att en gång till ge mig in i labyrinten. Som vanligt var jag tvungen att ta mig förbi Sorbonnes portvakt. Det är nämligen så att man måste ha studentkort för att överhuvudtaget ta sig in i bygget, liksom för att besöka biblioteket. Min status är en aning speciell då jag inte är inskriven på någon kurs och således inte är utestängd från många av dessa saker - och fransmännen är inte lite formalistiska (paradoxalt nog är det mycket lätt att kringgå allt detta om man känner någon viktig person). Före mig hade kön hunnit bli lång, och jag hade hunnit bli nervös att min ursäkt för att ta mig in inte skulle gälla och att jag skulle vara tvungen att utnyttja min ännu något outvecklade formella franska retorik. Det visade sig att en tant i kön vägrades tillträde och hade börjat käfta med vakten, hävdade att det rörde sig om en offentlig byggnad och att hon inte skulle vägras tillträde av någon "Cerbère". Först var jag osäker, som jag aldrig hade hört ordet tidigare - det var först när jag kom hem och slog upp ordet som jag kunde bekräfta att jag hört rätt. Jag uppgav att jag hade rendez-vous med professor så och så och blev insläppt. En Kerberos som vakt åt Daidalos' labyrint? Jag väntade bara på att minotauren skulle dyka upp.
02/21: Kontinental frukost. Jag skriver det här medan jag sitter och mumsar på en croissant. Ja, ni hörde rätt. Jag har fallit till föga. I det längsta spjärnade jag emot, och ville upprätthålla mina nordiska vanor. Den kontinentala frukosten är enligt mitt synsätt god men onyttig och svarar inte mot det energi- och fiberbehov jag byggt upp under en lång tid av havregrynsgröt och osötad müsli. Jag trodde till sist att jag hittat lösningen då jag till min lycka fann någon sorts bio-osötad müsli och köpte hem, och alldeles för sent upptäckte jag att jag blivit blåst. Det rörde sig inte om någon falsk varudeklaration eller dylikt, men när jag åt frukost och i vanlig ordning (den tidiga morgonens informationshunger) började läsa på paktetet lade jag märke till något underligt. Vad i helvete heter müslin? Den heter "Bjorg" - ett ord som vad jag vet saknar betydelse på något språk (även om det kvinnliga namnet "Björg" tycks existera på isländska).Kanske kan det lättast förklaras som en kontamination: Björn + Borg = Bjorg. Det har som sagt ingen mening alls på det denotativa planet, däremot på det konnotativa, där det uppenbarligen ska signalera någonting nordiskt, ungefär som Häagen-Dasz (stavning? normal tysk ortografi är inte till någon hjälp) ska signalera någonting schweiziskt. Vi kan lämna det lingvistiska åt sidan: huvudsaken är att jag känner mig reducerad till en kliché över den nordiske mannen, och nu sitter jag här med en espresso och en croissant - förlusten av värdighet tycks mig en aning mindre på det sättet: "Ja, bra, då blir jag väl tjock då!" (mums, mums) "hellre det" (mums, mums) "än att låta de jävlarna ta mig!"
02/16 kl. 21.30: Semiautonomi. Ni tänker säkert att jag ska berätta intressanta saker om staden jag har flyttat till. Då misstar ni er förbannat. Risken är nämligen att en sådan reseberättelse till större delen skulle handla om annat än platsen jag befinner mig på. Kan man tänka sig en reseberättelse, där det som är intressant att berätta inte alls har att göra med vad man gjort eller sett utan vad man kommit att tänka på? Tänk er en rapport om en resa utmed gula floden, skriven inifrån en kajuta utan fönster (åtminstone inte utan förvrängande smutsfläckar) men med en del böcker och annat, och i bästa fall dessutom några tankar, att hålla mig sysselsatt. På något sätt tar jag med mig mitt skal vart jag än går, som en snigel, och betraktar världen ungefär som Kapten Nemo. Roland Barthes gjorde en gång en jämförelse mellan Jules Vernes hjälte och Rimbauds "Den druckna båten" och kom fram till att Nemo var ett förkroppsligande av den borgerliga individen, med dess hårda skal mot omvärlden, mån om jagets gränser, medan Rimbauds jag upplöstes i kontakt med omvärlden. Liknande synpunkter på den regressive Nemo hördes när En världsomsegling under havet kom i nyöversättning härom året. Jag tänker inte argumentera för det ena eller andra synsättet, men tvingas erkänna att jag har betydligt mer gemensamt med Nemo än med Rimbaud.
Jag lyckas heller nästan aldrig uppnå en överensstämmelse mellan mina intellektuella intressen och platsen jag befinner mig på. De senaste dagarna har jag lyssnat på Cole Porter-sånger, sett filmen Lincoln, och intresserat mig för amerikansk historia, nästan till den grad att jag börjat tänka: "New York, där skulle man vara". Kanske var det till och med lättare för mig att intressera mig för fransk historia och kultur när jag var hemma i Sverige än vad det är nu. Ibland tycks det som om tänkandets främsta uppgift är att förinta det faktiska, i dess tidsliga såväl som dess rumsliga aspekt. Samtidigt måste jag erkänna att i den mån jag lyckas förmedla något av mig själv, så är ju detta som jag förmedlar inte absolut, utan bara relativt, oberoende av min kropp och dess rumsliga förflyttningar.
12/2 kl. 21.15: Okunnighet korrigerad. Av någon outgrundlig anledning läser jag lite i Viktor Rydbergs dikter och stöter i "Den flygande holländaren" på följande strof:
Där isberg stjälpa under brak
sin norrskenskrönta kam,
såg eskimån i sin kajak
det seglet stryka fram
med skräck malajen seglet såg,
där under speglad skog
i lä av palmerna han låg
på lur med sin pirog. (????)
Varför ligger malajen och lurar med en pirog? Är han rädd att någon ska sno hans godbit om han visar den allt för tydligt? Jag hade en vag aning om att ordet pirog hade åtminstone två betydelser, men var inte helt säker, och som vanlig använde jag internet som rättesnöre och gjorde en sökning där. Men internet har den nackdelen (ur vissa synvinklar möjligen en fördel) att där råder en slags informationens darwinism. Den mindre populära varianten av homonyma ord tenderar att försvinna, i det här fallet "pirog", som också kan betyda "liten båt" - antalet träffar som sammanföll med den betydelse jag sökte måste varit astronomiskt litet jämfört med alla träffar som hade med maträtten att göra. Jag hittar till slut denna förklaring i Nordisk familjebok (var annars?).
