Något om språk och politik

I Frankrike äger en debatt rum om hur adjektiven ska böjas, då man har velat revidera den gamla (nåja, från 1600-talet) regeln som säger att när flera substantiv ska ges en adjektivisk bestämning, kommer förekomsten av ett maskulint substantiv att övertrumfa den feminina. Exempel: "Les garcons et les filles sont blancs" - "pojkarna och flickorna är vita". Här kommer ordet "flickorna" närmast adjektivet men ges ändå en maskulin bestämning. Alternativet som presenteras är den regel som gäller för latin och grekiska och som för den delen tycks varit mest i bruk i fornfranskan, nämligen att pluraladjektivets genus ska följa det substantiv som ligger närmast. I det fallet skulle meningen se ut som följer: "Les garcons et les filles sont blanches". Det finns väl inte särskilt mycket att invända mot denna nya regel, som ju tycks mer lätthanterlig än den andra. Reformförslaget motiveras givetvis politiskt. Naturligtvis har regelns införande något att göra med synen på mäns och kvinnors relativa status. När de första akademisterna bestämde sig för regeln motiverades det uttryckligen med mannens överlägsenhet, som borde återspeglas i språket. Det är såklart irriterande.

Vad jag ställer mig mer frågande till är det eventuella resultatet av en ändring. Leder en regel som "maskulinum vinner över femininum", som i miniatyrform representerar underordningens fundament, nödvändigtvis till att samma relationer cementeras? Det är en annan fråga, och för att komma underfund med hur det ligger till krävs en annan typ av undersökning. Det bedrivs en hel del sådan forskning, och av det lilla jag vet verkar man inte ha nått något definitiv slutsats. Varken total universalism eller relativism verkar vara ett alternativ för lingvisterna, som visserligen kan peka på hur vissa saker - t ex kategoriseringen av färger - bestäms av språket, medan annat verkar tämligen oberoende. Ofta blandas symbolfrågan samman med frågan om påverkan på tänkandet i en sorts urvattnad strukturalism som tas för given och aldrig riktigt undersöks, och som därför är ännu mer absolut. Att "man" säger "man" när man menar folk i största allmänhet är möjligen en symbol på något, men jag tror att det är fullt möjligt att behandla alla lika även med ett sådant språk. Jag tror att det tillhör den mänskliga hjärnan att kunna reflektera över språket, distansera sig från det, använda dess koder på ett kreativt sätt. I litteraturen om inte i största allmänhet.

Jag tänkte på de här frågorna nyligen då jag läste George Orwells essä "Politics and the English language". När det gäller relationen mellan språk och värld är det naturligtvis inte så enkelt att man kan förändra världen bara genom att ändra sättet vi talar om den, men det är väl heller inte så att alternativet är total uppgivenhet inför språkvanor som ska få växa fram spontant. Jag tycker att Orwells synsätt är rimligt: att dåligt språk hindrar en från att tänka, och att detta naturligtvis har politiska implikationer. Det verkar också vara så att de sakerna som är lättast att påverka - och möjligen de som påverkar oss mest, t ex genom media - inte riktigt har att göra med språket som abstrakt system utan hur vi använder det. Kriget mot klichéer, döda metaforer, ideologiskt nyspråk ("svenskfientlighet") eller ord som förlorar allt konkret innehåll för att bara symbolisera det goda eller det onda ("demokrati", "fascism") - där är det lätt att se ens ansvar som språkanvändare. Det är också något som är varje medborgare förfogar över som talande, lyssnande, skrivande och läsande varelse, och inte de reglerande akademierna.