They also serve who only stand and wait

Allmän adiafora XV

16/1 kl. 14.30: Om betoningen av "korv stroganoff" och vad det kan lära oss om många andra saker, till exempel och framför allt poesi: En tidig, i viss mån traumatisk situation, upplyste mig om skillnaden mellan vad jag ser som en form av intelligens och en av de många skepnader dess motsats kan anta - den förstnämnda egenskapen tillskriver jag naturligtvis, i det här fallet åtminstone, mig själv. I Ludvika kunde man få, som svar på frågan vad skolbespisningen serverade, svaret: "Kórv stroganoff", med stark accent på första stavelsen. Jag opponerade mig mot detta; hemma hos oss hade man alltid sagt "korv stróganóff", med betoning på första stavelsen och ordet i sin helhet formande två lätt melodiska jamber. Detta har naturligtvis än så länge ingenting med intelligens att göra, utan bara med social bakgrund. Nej, intelligensen tillkommer genom att jag kunde argumentera för min uppfattning om den korrekta betoningen, inte för att "det bara är bönder som säger så" (vilket jag själv fick höra när jag uttalade "kaviar" som "kavjar" och inte som "ka-vi-ar"). Resonemanget gick ungefär som följer: om man uttalar ordet "kórv stroganoff" framstår en "stroganoff" som en rätt (eller snarare en "form" i stil med "pudding", "gratäng" och andra sådana beteckningar för matgenrer snarare än enskilda recept) som kan vara gjord på korv (men också på biff, t ex). Resultatet är att egennamnet förvandlas till ett substantiv genom att betoningen framhäver materialet, när det är tillagningssättet som ska framhävas, och dess uppfinnare, eller åtminstone personen som gett namn åt rätten. I sig är detta en förståelig omvandling: man kan t ex tänka sig en restaurangbesökare som beställer en "stroganoff", förutsatt att menyn inte innehåller både biff- och korvvarianten, vill säga. Men faktum kvarstår att ordets logik inte är densamma som den bakom t ex "korvgryta" - där det ter sig helt logiskt att betona den avgörande ingrediensen. Nej, den logik som spökar bakom ordet och som bara märks genom betoningen motsvarar "korv (tillagad à la) Stroganoff". Så det så.

20/2 kl. 19.00: Det fenomen som kallas ödets ironi är troligtvis inte ett resultat av illvilliga makters inblandning, utan en konsekvens av en alltför tydlig karaktär - ironin blir synlig först mot den bakgrunden, men använder sig inte av andra verktyg än dem som ödet kan ha i beredskap för vem som helst. Och ändå: om man vill uppnå ett liv som kan kallas kanske inte "lyckligt" men "lyckat", som en komposition kan vara det, är det något man måste akta sig för, genom att hålla sig till en sund sakernas mitt där ingenting kan ge upphov till en alltför stor diskrepans mellan vilja och realitet. Den klassiska komedin visdom handlar för det mesta om det här: komedins huvudperson är en karaktär - dvs. på något sätt extrem - , de andra - särskilt det slätstrukna paret som bör få varandra på slutet - representerar mitten.

9/4 kl. 22.30: Per Adam Wallmarks Handen (1803, 1807) har ända sedan romantikerna räknats som det mest misslyckade och skrattretande exemplet på gustaviansk lärodiktning, och efter dem har i stort sett ingen läst dikten. Den har på sitt sätt en kitschig charm, men som fallet inte sällan är med den här typen av litteraturhistorisk marginalia är förordet intressantare än själva dikten. Det är framför allt intressant att lyssna på hur Wallmark funderar över sitt val av ämne. Han har valt att skriva en dikt om den mänskliga handen, eller snarare om de underverk den kan utföra: konst, arkitektur, tekniska uppfinningar osv. Helt apropå vecklar han in sig i konstiga resonemang och föregriper invändingar som nog bara funnits i hans eget huvud: "jag trodde mig även böra utesluta känslans föremål, dels emedan handen dervid endast spelar en mechanisk rôle, dels, och i synnerhet, emedan hvarenda allusion på handen, som verktyg åt känslan, oundvikligen väckt andra, som skadat den allvarsamma verkan jag eftersträvade. Det är sant, att handen länar sin tjenst åt de ädlaste sinnesrörelser: åt välgörandet, i den skärf den räcker åt nöden: åt vänskapen och kärleken, i deras högtidliga handslag. Men det är äfven lika sant, att Handen länar sig åt de mest förnedrande brott."

Något om språk och politik

I Frankrike äger en debatt rum om hur adjektiven ska böjas, då man har velat revidera den gamla (nåja, från 1600-talet) regeln som säger att när flera substantiv ska ges en adjektivisk bestämning, kommer förekomsten av ett maskulint substantiv att övertrumfa den feminina. Exempel: "Les garcons et les filles sont blancs" - "pojkarna och flickorna är vita". Här kommer ordet "flickorna" närmast adjektivet men ges ändå en maskulin bestämning. Alternativet som presenteras är den regel som gäller för latin och grekiska och som för den delen tycks varit mest i bruk i fornfranskan, nämligen att pluraladjektivets genus ska följa det substantiv som ligger närmast. I det fallet skulle meningen se ut som följer: "Les garcons et les filles sont blanches". Det finns väl inte särskilt mycket att invända mot denna nya regel, som ju tycks mer lätthanterlig än den andra. Reformförslaget motiveras givetvis politiskt. Naturligtvis har regelns införande något att göra med synen på mäns och kvinnors relativa status. När de första akademisterna bestämde sig för regeln motiverades det uttryckligen med mannens överlägsenhet, som borde återspeglas i språket. Det är såklart irriterande.

Vad jag ställer mig mer frågande till är det eventuella resultatet av en ändring. Leder en regel som "maskulinum vinner över femininum", som i miniatyrform representerar underordningens fundament, nödvändigtvis till att samma relationer cementeras? Det är en annan fråga, och för att komma underfund med hur det ligger till krävs en annan typ av undersökning. Det bedrivs en hel del sådan forskning, och av det lilla jag vet verkar man inte ha nått något definitiv slutsats. Varken total universalism eller relativism verkar vara ett alternativ för lingvisterna, som visserligen kan peka på hur vissa saker - t ex kategoriseringen av färger - bestäms av språket, medan annat verkar tämligen oberoende. Ofta blandas symbolfrågan samman med frågan om påverkan på tänkandet i en sorts urvattnad strukturalism som tas för given och aldrig riktigt undersöks, och som därför är ännu mer absolut. Att "man" säger "man" när man menar folk i största allmänhet är möjligen en symbol på något, men jag tror att det är fullt möjligt att behandla alla lika även med ett sådant språk. Jag tror att det tillhör den mänskliga hjärnan att kunna reflektera över språket, distansera sig från det, använda dess koder på ett kreativt sätt. I litteraturen om inte i största allmänhet.

Jag tänkte på de här frågorna nyligen då jag läste George Orwells essä "Politics and the English language". När det gäller relationen mellan språk och värld är det naturligtvis inte så enkelt att man kan förändra världen bara genom att ändra sättet vi talar om den, men det är väl heller inte så att alternativet är total uppgivenhet inför språkvanor som ska få växa fram spontant. Jag tycker att Orwells synsätt är rimligt: att dåligt språk hindrar en från att tänka, och att detta naturligtvis har politiska implikationer. Det verkar också vara så att de sakerna som är lättast att påverka - och möjligen de som påverkar oss mest, t ex genom media - inte riktigt har att göra med språket som abstrakt system utan hur vi använder det. Kriget mot klichéer, döda metaforer, ideologiskt nyspråk ("svenskfientlighet") eller ord som förlorar allt konkret innehåll för att bara symbolisera det goda eller det onda ("demokrati", "fascism") - där är det lätt att se ens ansvar som språkanvändare. Det är också något som är varje medborgare förfogar över som talande, lyssnande, skrivande och läsande varelse, och inte de reglerande akademierna.