Att våga vara tråkig

I dag skriver DN-krönikören Hanna Fahl om fenomenet "dance your PhD", där disputerade uppmanas att göra en danstolkning av innehållet i sin avhandling för att på så vis nå ut till en bredare publik. Detta anser hon vara något som skulle råda bot på forskarvärldens stängdhet och elitism. Jag vet inte vad jag ska säga.
Länge har jag funderat på det här generella fenomenet, inte minst när jag ser SVT:s Babel och försöker komma underfund med vad jag egentligen känner inför tendensen att göra allting så förbannat tokroligt. Kan inte saker och ting bara få vara intressant? är min vanliga reaktion. Det är för övrigt ett misstag att tro att "roligt" och "intressant" är varandras motsatser. För någon månad sen såg jag Horace Engdahl och Stig Larsson i Babel-soffan: två rätt så roliga personer - faktiskt betydligt mer roliga, charmiga och underhållande än de juvenila putslustigheter och förenklingar mot bättre vetande som Daniel Sjölin och (jag anar påtryckningar uppifrån) SVT (fast stryk "mot bättre vetande" här) tror att de måste komma med.
Man måste också fråga sig vilken bild man gör sig av det "folk" man vill nå ut till. Själv hyser jag - det kanske är en yrkessjukdom - övertygelsen att de flesta människor kan och kanske skulle vilja lära sig saker och ting, men av olika anledningar inte kommit dithän. Jag har också den grundläggande inställningen att man bör närma sig både människor och kunskap med respekt. Man måste visa varför ämnet är viktigt, och också tala till personen som någon som faktiskt har ett intresse av och förmåga att ta till sig det man säger. Att komponera en fridans baserad p å min avhandling må (högst tillfälligt) bryta ner vissa sociala barriärer, men det har ingenting överhuvudtaget med kunskap att göra.
De här reflektionerna har mycket att göra med vad jag själv upplevt som student och när jag sedan själv undervisat. Av föreläsare begärde jag engagemang, kunskap, vältalighet. Om de sedan var genuint roliga var det en bonus. Det fanns också lärare som hade gått in för att vara någon slags underhållare eller till varje pris försökte närma sig studenternas livsvärld (eller snarare deras klichébild av hur studenternas livsvärld såg ut), istället för att förutsätta att studenten var villig att ändra sig. Det såg man igenom och blev besviken.
I klassrummet kan man inte hålla på och förlöjliga de saker som man själv haft förmånen att få syssla med. Studenterna blir besvikna, och det elitistiska försvinner inte alls genom sådana manövrar. Studenterna ser fortfarande någon som har någonting som de själva inte har - enda skillnaden är att denne låtsas att det han har inte är värt någonting, trots att han eller hon lagt ner åtskilligt arbete på att få det. Det ger lite samma intryck som när rika människor säger att pengar inte gör en lycklig.
Vad sedan gäller öppenhet mot omvärlden håller jag med. Sådant var också betydligt vanligare förr, då folkbildningstanken var levande. Fler forskare borde skriva pedagogiskt och journalistiskt, hålla öppna föreläsningar och dylikt. Om inte annat skulle deras stil må bra av det. Men det är inte samma sak som att säga att "vi bör uppmuntra mer trams i forskarvärlden" - den är tillräckligt tramsig redan, tro mig.
Snarare bör vi slå vakt om ett av de få utrymmen i samhället där man tar saker och ting på allvar, och där man utgår från att människor inte bara är på jakt efter underhållning. Skrattet kommer att komma av sig själv.