Emil Kågström 1981-2010

Jag avskyr att behöva skriva om det här på bloggen, men om jag inte gör det kommer jag bara att gå vidare, på det sätt man tvingas göra. Vem har egentligen tid att känna sorg eller ta såna här händelser på det allvar de förtjänar? Jag avskyr att behöva skriva det här, för det finns inga ord som får det att gå av sig själv. Jag önskar att jag bara kunde posta en bild och sedan inte säga något mer, slippa fortsätta i den här hopplösa genren.
Jag har bara bra minnen av dig. Det är vad jag vill ha kvar. Jag vill knappt ens veta vad som hänt, och jag vill inte spekulera. Jag hatar att jag var så dålig på att hålla kontakten. Man glömmer det som binder en vid andra tills plötsligt något sånt här händer, och nu minns jag att det fanns en tid då vi sågs i stort sett varje dag. Jag minns galna saker vi var med om, saker som egentligen, nu när jag tänker på dem, får mig att häpna och nästan skratta, på ett sätt som inte alls stämmer överens med min sinnesstämning i övrigt. Men så är det alltid när någon dör ung: bristen på överensstämmelse. Du borde vara kvar här.