Allmän adiafora IX

31/12/2009 kl 22.45: Snackade med en märklig och rätt irriterande människa på nyårsfesten. Vi diskuterade huruvida man älskade vad man jobbade med: jag menade att jag var rätt lyckligt lottad, och han insisterade på att ”Du kommer att komma till en punkt där du måste kompromissa”. Jag tänkte efter lite och svarade sen att det måste man hursomhelst, att jag hellre har ett jobb där det är 50% frihet och 50% kompromiss än något av mina tidigare kneg, där frihetsdelen var i stort sett obefintlig. Inga konstigheter, men han fortsatte att säga att jag skulle komma till en punkt där jag förlorade anledningarna till varför jag höll på med det jag höll på med, och ägnade sig åt långa utläggningar som inte för allt i världen fick avbrytas trots att jag visste precis vad han skulle säga. Han hade egentligen inga argument, utan bara ett smil som om han visste bättre, ett hotfullt vippande pekfinger, och han verkade jävligt säker på sin sak.
Lite läskigt hade det faktiskt kunnat bli. Jag tänker på en novell jag läste för länge sedan, av en latinamerikansk författarinna jag glömt namnet på. Den handlar om en främling som knackar på i en enslig stuga, och bara genom att säga till dess ägare: ”jag vet din hemlighet” skaffar sig mat och husrum. Sensmoral: alla har någonting i sig som de inte vill ska dras fram i ljuset. Inte nödvändigtvis ett begånget brott eller ens onda tankar, men någonting de skäms för - kanske bara en känsla av inautenticitet. När någon menar sig äga kunskap om detta, som de inte ens behöver beskriva särskilt detaljerat (ju vagare desto bättre), är det naturligt om än vetenskapligt ohållbart (människor kan inte titta in i varandras själar) att man spetsar öronen. Men så var främlingen i berättelsen bara en sofistikerad stråtrövare; killen jag diskuterade med bara en charlatan. Undvik sådana.

6/1 kl. 15.30: Allt som vanligt. Jag till G: "Vi ska inte fråga om E vill med och storhandla?" G: "Jag vet inte. Han har säkert planerat att dra och storhandla, typ imorgon." Jag: "Ja, och han är säkert och tränar just nu, men va fan, vi provar." (RINGER) "Hej, har du lust att hänga med och storhandla?" E: "Nej, jag hade planerat att storhandla imorgon." Jag: "Du kan inte tänka dig att dra och storhandla idag istället?" E: "Nej, jag ska dra och träna nu." Tryggt.

1/2 kl. 12.30: Idé till facebookgrupp (om jag hade facebook, vill säga): Vi som bara lånar böcker som på landsortsbiblioteken fått staligt litteraturstöd. Inte av princip eller så, men jag kan iaktta ett mönster.

2/2 kl. 16.00: Idag ljög jag för min mor. Jag har under min vistelse i Ludvika åkt en hel del skidor och tänkte idag att jag skulle ge mig på milspåret. Eftersom det var länge sen jag åkte det och allt här är vitt, vitt, vitt bad jag om en vägbeskrivning, som jag nog egentligen bara halvförstod. Jag gav mig ut i en enorm uppförsbacke, fortsatte uppför på bakhalt före med dåligt vallade skidor - det kändes som att vandra med hjälp enbart av triceps, men jag framhärdade. Till slut hade jag nått en punkt där jag började misströsta om att någonsin komma fram, men lika gärna kunde vara på rätt spår och det isåfall hade varit en förlust att vända. När jag hade varit ute i det allt mindre skönjbara spåret i en och en halv timme vände jag om och körde ner för en bilväg i skogen, där jag såg en bil stå parkerad och en grävmaskin arbeta. Jag frågade skogsarbetaren var jag befann mig, och det visade sig att jag befann mig ute vid golfbanan, långt utanför den lilla civilisation som går att uppbringa här omkring. En känsla av skam och hopplöshet kom över mig. Till saken hör att jag och mina kompisar en gång för länge sedan (mellanstadiet) under en friluftsdag bytt plats på skyltarna och sänt hälften av klassen vilse. De hade hamnat just vid den här golfbanan. Saken hade uppdagats, naturligtvis. Nu hade jag själv hamnat därute, svettig, hopplös och helt utan förutsättningar att uppskatta ironin. Jag tiggde skjuts av en tant vid golfbanas parkering som egentligen inte hade vägarna förbi stan men för min skull kunde tänka sig att åka in och handla idag. Jag kom hem strax innan morsan kom hem från jobbet, och på frågan om det hade gått bra att åka milspåret svarade jag "mmm". Om det inte vore för att jag sprider ut det här på internet, och för att jag inte är religiös, skulle jag ha motiverat mitt handlande med att jag ville att det skulle stanna mellan mig och Gud.