Läste några intressanta inlägg på The Guardians hemsida om relationen mellan akademisk litteraturvetenskap och de bloggande webkritikerna. Har den akademiska kritiken spelat ut sin roll? Är vi tillbaka på 1700-talets nivå, där kritikens verkliga medium är journalistiken, bedriven av mångsysslande brödskrivare à la Addison eller Samuel Johnson? Själv försöker jag temperera min skepsis med en gnutta entusiasm, eller tvärtom. En sak är säker: kommunicerandet av det njutningsfulla i läsandet har helt klart funnit ett hem på internet. Det är i så fall helt i sin ordning. Medan universiteten genom antingen torr formalism eller överdriven politisering avlägsnat sig från de flesta vanliga anledningar till att läsa en bok, ges det naiva förhållningssättet ett välbehövligt uttryck. Harold Bloom förutspådde i Den västerländska kanon att "Varenda läroanstalt kommer att få en ny fakultet för kulturstudier, en oxe man inte får stånga, och en estetisk underground kommer att växa sig stark och i någon mån ge nya generationer tillgång till läsandets äventyr." Delvis är det väl något sådant som håller på att hända, en rationell arbetsdelning mellan två grupper som vill använda samma objekt, men i skilda syften.
Problemet består givetvis i risken för amatörvälde. Det är på ett sätt inte så illa som det låter; "amatör" liksom "dilettant" betyder ju egentligen bara någon som tycker om någonting, finner njutning i någonting, i detta fall böcker. "Den som inte är dilettant ska inte yttra sig" skrev Fredrik Böök en gång, och han hade en viss poäng. Men man undrar om hobbybloggande bokläsare har tid eller ork att skaffa sig de kunskaper i språk och kulturhistoria som krävs för att lyfta deras uttalanden från den subjektiva impressionismens nivå. Universiteten är trots allt den enda möjligheten att få ägna sig åt studier på heltid. Idealet består givetvis i en förening av amatörens entusiasm och forskarens kunskap, och att vi så sällan ser de två förenade är inget gott betyg för våra humanistiska institutioner.
