slut än en gång

Hm...typiskt på något sätt att mitt första inlägg ska handla om någonting (förhållandevis) dramatiskt, istället för att presumtiva läsare steg för steg får bekanta sig med mitt vanliga sätt att vara. Men, å andra sidan, vad innebär det egentligen? Kanske kan ens beteende i mer extrema situationer säga mer om ens personlighet. Nej, nej, var lugna...det handlar inte om att jag tvingats sparka ut min andrepilot ur ett brinnande flygplan, utrustat med bara en fallskärm. Fast när jag tänker om, framstår det som en rätt träffande allegori över det jag vill skriva om: slutet på mitt "förhållande". Citationstecknen beror på dess tveksamma status: ett förhållande i allt utom graden av känslostyrka, och en därav följande ovilja att ta steget fullt ut.
Varningssignalerna hade tjutit hela december och bara ett öra fullproppat av lättjans och sensualismens kvävande bomull kunde undgått att snappa upp dem.

1) En misstänkt graviditet, vad kunde vara mer allvarligt? (Hm...fri etymologi: graviditet av latinets gravitas, tyngd, jmf. gravitation. I överförd mening- "en sak av vikt" - allvarlig, "tung". Jmf. franskans grave. En graviditet är en tung sak, heavy shit, den hotar att tjudra ens ballong vid jorden.) Oroade mig inte särskilt mycket vid tillfället, men mitt förnuft sade till mig att jag inte kunde fortsätta på det här sättet (jag pratar inte om att skaffa preventivmedel). Kunde jag skaffat familj med henne? Aldrig i livet. Visst, vårt förhållande var "trivsamt" ibland, men lika ofta retade hon gallfeber på mig. Med så motsatta viljor skulle ungen antingen bli schizofren eller kidnappad av en av oss. Varpå schizofreni troligtvis skulle bli resultatet av den andra partens räddningsaktion.


2) Hon uppvaktas av en annan karl, som hon tyckte verkade trevlig. Eftersom vår överenskommelse varit att bara säga till om man ville bli fri, trodde jag det var det hon ville göra när hon berättade det för mig. Ingalunda, men jag hade redan gjort mig mentalt beredd att säga farväl, och jag tror denna beredskap levde kvar i mina tankar ett tag. Jag tänkte: här är en kille med ärligt uppsåt (verkade så i alla fall) som tycker att det är förfärligt att hon framhärdar i detta halvförhållande istället för att pröva om de två passar bättre ihop. Och han har rätt. Det är en synd mot universum, en slags kosmisk felhushållning, att fortsätta dra nytta av bäraren av ett motsatt lynne istället för att låta henne springa iväg och söka upp någon som passar bättre. Storsint, eller hur? Jag är helt förvånad över mig själv. Men troligtvis behövde jag väl bara den typen av argument för att visa att jag måste göra det rätta, dvs. det jag ville göra, dvs. vara fri.

Under julen blev jag mer och mer bestämd i mitt beslut, och nu när jag kom tillbaka gjorde jag slag i saken. Det känns för tillfället bra, men jag vet att det inte håller hela vägen. Entusiasmen över att göra det rätta ger gradvis vika för en förvissning om att ha gjort det rätta, vilken säkert med tiden övergår till tvivel och kanske rentav ånger. Men det handlar naturligtvis om mer än bara förhållandet, som jag när allt kommer omkring ändå trivdes med. Hur var det Goethe sade? "När tungsinnet kommer krypande hjälper inget annat än ett dådkraftigt handlande" eller något sådant...och jag har varit oinspirerad, utan hopp, utan riktning. Det var finemang att ha henne när jag jobbade på med mitt tråkiga jobb och i stort sett endast uppskattade sömn, mat och närhet. Nu går det inte längre. Det handlar om en själv, vem man vill vara, hur man vill se på världen. Och även om det är orättvist att skylla min brist på inspiration på denna defekta musa, var hon den som måste väck om jag skulle kunna nå fram till det nya.