Mycket vore att säga om den nya regeringen, men som ni vet tillhör jag den kategori som inte sträcker sig efter sin revolver, eller åtminstone sitt tangentbord, förrän jag hör ordet "kultur". Redan sammanslagningen av demokrati- och kulturministerposterna var visserligen suspekt. Men jag var knappast förberedd på detta: att de svenska medelhavsinstituten läggs ner. Det innebär alltså att de svenska instituten i Rom, Aten, och Istanbul ska läggas ned, organisationer som sedan tidigt 1900-tal möjliggjort forskningsresor och arkeologiska utgrävningar och fungerat som centra för kontakten med andra kulturer.
Det nya är en storsatsning på "förortskultur", och det är oklart vad dessa pengar ska användas till. Menar man kultur i förorten (typ tillgång till fungerande bibliotek) är det naturligtvis välkommet. Jag har dock mina aningar om att det inte är riktigt det man menar. Man kan också tänka sig att det bakom detta stora anslag till förortskultur ligger en idé att gynna det mångkulturella samhället. Ett bra sätt att göra det skulle i så fall vara att behålla de svenska instituten, som gjort mer än många andra institutioner för att forska om och sprida kunskap om andra kulturer, inte minst den muslimska civilisationen. Centrum för mellanösternstudier är en institution som drabbas särskilt hårt av det här förslaget.
Det här är inte en höger- eller vänsterfråga (till och med Timbros Lars Anders Johansson och Aftonbladets Martin Aagard är eniga i sin kritik), utan en fråga om idiotisk kortsiktighet mot en förståelse för det långsiktiga arbete som kulturinstitutioner kräver. Det är framförallt en fråga om att inte släppa fram oerfarna och okunniga människor till ett arbete de uppenbarligen inte har någon förståelse för.
Det är inte lätt att vara intresserad av bildning i dagens Sverige, så enkelt är det. Det är svårt att hitta någon att tala med. Andningshålen täpps till mer och mer. Man har fiender från höger till vänster, och påfallande många av dem återfinns bland just de människor som man tänker att man kunde lita på, de som ses som "kulturintresserade" och talar vitt och brett om kulturens betydelse, i underförstådd motsats till läskiga borgare som vill att allt ska kosta pengar. Men när det sedan gäller att värna kultur och inte ge efter för det kortsiktiga, är dessa oftast en lika farlig fiende som ekonomismen. Kortsiktig politisering tycks bli ledstjärnan för den här regeringen. Jag bävar inför framtiden, och hoppas innerligt att Lars Anders Johansson inte har rätt då han skriver att "genom att förhandla bort kulturpolitiken till Miljöpartiet och samtidigt göra den till ett instrument i händerna på en klåfingrig demokratiminister har Stefan Löfven slutgiltigt satt punkt för den socialdemokratiska bildningstradition som arbetarrörelsen tidigare har varit så stolt över." (Se även Nils Forsberg på liknande tema; se vidare Ola Wikander; Sven-Eric Liedman; Ida Östenberg sade mycket klokt på twitter och engagerade många).
Jag vill uppmana alla att skriva under denna namninsamling (vad nu den kan åstadkomma):
http://www.namninsamling.com/site/get.asp?Medelhavsinstitut
(Eftertanke: det fina i kråksången är att så många kunde enas och engagera sig i denna fråga, oavsett partisympatier i övrigt. Jag oroade mig för att folk skulle falla offer för den söndra-och-härska-taktik som politrukerna vanligtvis använder sig av, men så tycks faktiskt inte ha blivit fallet. En beklämd tystnad tycks snarare ha varit reaktionen hos de som lättast hade kunnat falla offer för sådant. Det är djupt tillfredsställande och ger faktiskt en gnista av hopp inför framtiden. Ska vi inte bilda en påtryckningsgrupp? Gå vidare och ta oss an skolfrågan?)
Thursday, October 23, 2014
Friday, September 12, 2014
Allmän adiafora XVIII
9/8 kl. 11.00: Lita inte på segmenterade saker. TV-serier, Twitter, allmän adiafora etc. De sparar inte tid, och intrycket av rikedom är illusoriskt. Chamfort: "de flesta som sammanställer diktsamlingar eller bon mots liknar dem som äter körsbär eller ostron. Först väljer de ut de bästa men slutar med att sluka allihop."
9/8 kl. 15.25: Eftermiddagen, djävulens tid. Då vi märker att det vi med tillförsikt satt igång med på morgonen, då världen var ny, helt enkelt inte vill sig. Och detta av ingen annan anledning än att vi inte är eniga med oss själva (jag letar i registret till Pascals Tankar efter "après-midi"). Jag hoppas innerligen att eftermiddagen inte motsvaras av något livsstadium som väntar runt hörnet.
11/8 kl. 23.31: Ytterligare en anledning att inte ge upp kampen mot särskrivning (jag tittar menande på SR:s hemsida, där man tydligen gjort sig av med alla korrekturläsare. Det senaste: "Var femte äldre larm fungerar inte" - Nähä, de behöver väl få nya batterier? - Förstår sedan att de syftar på "äldrelarm"): vi förlorar ett praktiskt kriterium för att urskilja skräppost. När ett oväntat mail erbjuder dig "Netflix uppkoppling" vet du att det komponerats av google translate.
9/9 kl. 12.40: Gör humaniora ("de mänskligare ämnena") oss - alltså dess utövare - mänskligare? "En lärd är ej alltid en människa, utan ofta blott en läsmachin, en Grekisk eller Hebreisk stekvändare". (Adolf Törneros, dagboksanteckning nr. 33)
12/9 kl. 19.06: Jag har på sistone läst Paul Gabriel Ahnfelts Studentminnen, en bok som visade sig vara oväntat underhållande och kanske borde kunna göra anspråk på en viss plats i svensk 1800-talslitteratur. Den är naturligtvis främst intressant på grund av tidsbilderna (på samma sätt som Malla Silfverstolpes memoarer, som den överlappar tidsmässigt). Men han är också en skicklig författare, som med några väl valda drag lyckas ge liv åt de hundratals figurer - främst akademiker och kyrkomän - som fladdrar förbi. Elak är han också, och en rätt radikal figur som inte var rädd att utmana etablissemanget. Några ställen får mig att skratta högt (men kanske ingen annan; jag har en viss, illa undertryckt, faiblesse för den sortens humor): 1) "Thomander predikade redan då fritt. Koncept lärer han aldrig ha brukat. Redan detta var en avvikelse från gammal god ordning, ty alla predikanter vände i den tiden bladen i sina koncept helt ogenerat, och en eller annan vätte därvid på fingret för att vakta sig för sådana misstag, som domprosten Wåhlin begick den gången han vände två blad för ett och läste om Adam, att han 'kände sin hustru och beckade densamma utan och innan' (han hade nämligen hoppat över berättelsen om Noak och arken)". Eller, 2): "Biskop Faxe var, som vi veta, utmärkt talare, även innan han blev biskop. I ett tal, han höll med anledning av Gustav III:s mord, yttrade han ungefär följande ord: 'Vilken syn, mine åhörare! En bov, en niding laddar sitt blodiga gevär, trycker av och träffar hans maj:t på ett ställe, enkom ägnat åt nöjet!'." Ahnfelt har i och för sig anklagats för att krydda sin framställning med påhittade inslag, och detta sistnämnda kan vara ett av dem. Det påminner ju starkt om farbror Tobys syftningsproblematik i Sternes Tristram Shandy, en bok där många av Ahnfelts figurer utan vidare kunnat smälta in.
9/8 kl. 15.25: Eftermiddagen, djävulens tid. Då vi märker att det vi med tillförsikt satt igång med på morgonen, då världen var ny, helt enkelt inte vill sig. Och detta av ingen annan anledning än att vi inte är eniga med oss själva (jag letar i registret till Pascals Tankar efter "après-midi"). Jag hoppas innerligen att eftermiddagen inte motsvaras av något livsstadium som väntar runt hörnet.
11/8 kl. 23.31: Ytterligare en anledning att inte ge upp kampen mot särskrivning (jag tittar menande på SR:s hemsida, där man tydligen gjort sig av med alla korrekturläsare. Det senaste: "Var femte äldre larm fungerar inte" - Nähä, de behöver väl få nya batterier? - Förstår sedan att de syftar på "äldrelarm"): vi förlorar ett praktiskt kriterium för att urskilja skräppost. När ett oväntat mail erbjuder dig "Netflix uppkoppling" vet du att det komponerats av google translate.
9/9 kl. 12.40: Gör humaniora ("de mänskligare ämnena") oss - alltså dess utövare - mänskligare? "En lärd är ej alltid en människa, utan ofta blott en läsmachin, en Grekisk eller Hebreisk stekvändare". (Adolf Törneros, dagboksanteckning nr. 33)
12/9 kl. 19.06: Jag har på sistone läst Paul Gabriel Ahnfelts Studentminnen, en bok som visade sig vara oväntat underhållande och kanske borde kunna göra anspråk på en viss plats i svensk 1800-talslitteratur. Den är naturligtvis främst intressant på grund av tidsbilderna (på samma sätt som Malla Silfverstolpes memoarer, som den överlappar tidsmässigt). Men han är också en skicklig författare, som med några väl valda drag lyckas ge liv åt de hundratals figurer - främst akademiker och kyrkomän - som fladdrar förbi. Elak är han också, och en rätt radikal figur som inte var rädd att utmana etablissemanget. Några ställen får mig att skratta högt (men kanske ingen annan; jag har en viss, illa undertryckt, faiblesse för den sortens humor): 1) "Thomander predikade redan då fritt. Koncept lärer han aldrig ha brukat. Redan detta var en avvikelse från gammal god ordning, ty alla predikanter vände i den tiden bladen i sina koncept helt ogenerat, och en eller annan vätte därvid på fingret för att vakta sig för sådana misstag, som domprosten Wåhlin begick den gången han vände två blad för ett och läste om Adam, att han 'kände sin hustru och beckade densamma utan och innan' (han hade nämligen hoppat över berättelsen om Noak och arken)". Eller, 2): "Biskop Faxe var, som vi veta, utmärkt talare, även innan han blev biskop. I ett tal, han höll med anledning av Gustav III:s mord, yttrade han ungefär följande ord: 'Vilken syn, mine åhörare! En bov, en niding laddar sitt blodiga gevär, trycker av och träffar hans maj:t på ett ställe, enkom ägnat åt nöjet!'." Ahnfelt har i och för sig anklagats för att krydda sin framställning med påhittade inslag, och detta sistnämnda kan vara ett av dem. Det påminner ju starkt om farbror Tobys syftningsproblematik i Sternes Tristram Shandy, en bok där många av Ahnfelts figurer utan vidare kunnat smälta in.
Thursday, August 14, 2014
Obskyrt lärdomsgods 1
En av de enorma fördelarna med digitaliseringen är att den gör tillgängliga intressanta artiklar som annars skulle legat och samlat damm i universitetsbibliotekens källare. När jag slutligen sparkas ut från mitt rum på SoL-centrum kommer jag att känna mig rejält vingklippt utan att ha tillgång till digitala databaser. Förutom rent forskningsrelaterad nytta gör de det lätt att få en bättre förståelse för den vetenskapliga utvecklingen, och att längs vägen ge sig hän åt utforskningar av abstrus lärdom. Mitt senaste specimen: artikeln "Philology and Economic History" av Leo Wiener (The Quarterly Journal of Economics, vol. 25, nr. 2 [feb. 1911], s. 239-278).
Jag har plockat ihop Wieners biografi från vitt skilda källor, så allt är kanske inte helt tillförlitligt, men redan de säkerställda fakta ger vid handen att vi har att göra med en rätt osannolik person. Han föddes 1862 i ett ghetto i Bjelostok. Han skulle senare - som enda antagna jude i en kompakt antisemitiskt omgivning - läsa till läkare i Warszawa, men hoppade av och påbörjade en ny utbildning i Berlin, denna gång till ingenjör. Av oklara anledningar lämnade han även denna utbildning och gav sig av till Amerika, troligen i syfte att grunda ett agrarsocialistiskt-vegetariskt utopiskt samhälle i Sydamerika. Detta förverkligades aldrig och han landsteg istället i New Orleans, hankade sig fram på olika jobb i jordbruk och industri, var lärare i Kansas city, sedan en del av universitet i Missouri, en post som han tvingades lämna p g a omstrukturering av språkinstitutionerna. Han flyttade då till Boston och fick deltidsjobb på Harvard, där han till sist skulle bli professor i slaviska språk. Under tiden hann han med otroligt mycket. Han översatte under loppet av ett par år hela Tolstojs samlade produktion till engelska och reste tillbaka till Europa för att skriva en av de första historikerna över Yiddishlitteraturen. Bland hans många artiklar och böcker finns även texter om "Det sumeriska inflytandet på de egyptiska hieroglyferna", "Franska ord hos Wolfram von Eschenbach" och mycket annat. Genom sitt liv bibehöll han sin fascination för matematik, ett intresse som skulle föras vidare av hans mer berömda son, cybernetikens grundare Norbert Wiener. Sonen har själv vittnat om det smått extrema home schooling-program som Leo utsatte honom för, och hans förakt för misslyckande. Norbert hade drillats obönhörligt i språk och naturvetenskap vid mycket ung ålder, och kunde därför börja på universitetet vid 14 års ålder och doktorera som 17-åring. Leo var noga med att påpeka att sonen inte var någon särskild begåvning; dennes framgångar hade helt att göra med den ordentliga hemmaundervisning han fått. Men Norberts historia utgör ett helt eget kapitel i serien excentriska vetenskapsmän; nu gäller det fadern.
Leo Wiener är mest känd för sitt enorma arbete Africa and the Discovery of America, där han hävdade att det fanns bevis för tidigt handelsutbyte mellan Afrika och Sydamerika, och frånkände såväl tobak som sötpotatis status av inhemska latinamerikanska produkter. Allt detta backades upp med en gigantisk lärdomsapparat (verket är i tre volymer, varav en tredjedel bibliografi). Wieners teser är fortfarande minst sagt kontroversiella, och boken har kommit att tillhöra den typ av verk som det nästan är omöjligt att ta ställning till som lekman, därför att ens okunskap tvingar en att välja mellan auktoriteter snarare än att bilda sig en egen mening, och därför att den ideologiska insatsen med tiden blivit så hög, att valet av auktoritet antas avslöja någonting om hur man vill att det ska vara. Jag tänker på verk som Bernals Black Athena, som menar att den klassiska grekiska kulturen stulits från afrikanerna och att en imperialistisk historieskrivning velat täcka över förhållandet. Den lilla artikel jag fiskat upp ur glömskans flod kan sägas innehålla de metodologiska förutsättningarna för The Discovery of America, men är kanske lättare att uppskatta, om inte annat genom sitt format.
Grundtanken består i det tillsynes självklara men i sin kontext nödvändiga påpekandet att studiet av språkliga förändringar måste ske i samband med ekonomisk historia och de kulturförbindelser som handelsutbytet möjliggör. Påpekandet var nödvändigt, därför att filologiska studier ofta hade kommit att identifiera sitt eget ämnes skrankor med världens. De konstruerade alltså - genom att projicera en förhistoriskt sammanhållen civilisation vars enda bevis är språkligt - etymologiska samband inom språkfamiljer, snarare än att studera de faktiska utbyten som ägt rum och förklara ord genom inlån. Den jämförande språkvetenskapen hade gått framåt genom att identifiera vissa språkliga element som var gemensamma för ett flertal språk, i första hand de indoeuropeiska. Man hade där hittat språkliga rötter som inte på något enkelt sätt kan förklaras genom lån, och vars variationer tycktes följa vissa bestämda lagar. Likheterna förklaras alltså här genom en "träd-" snarare än en "våg"-modell. Denna modell ger dock alldeles för stor betydelse åt den interna utvecklingen inom en språkfamilj, och när den överförs till mer moderna språkgrupper (germanska och romanska språk, t ex) blir det lätt problematiskt. I synnerhet när filologernas språkhistoriska kunskap antas erbjuda utgångspunkter åt historiker som vill få en uppfattning om ekonomiska förhållanden.
Wiener påpekar att dessa språkfamiljer ofta skiljs av ganska godtyckligt, och att filologin därför underskattar "the importance of the great trade routes, the geographic advance of civilisation, the constant and endless interaction of custom, tale, and invention, which run counter to the families of languages and know not of individual variations [...] Words are carried along roads of communication with the things which they represent...". Det är enbart därför att det indoeuropeiska språket tillhör en förhistoria som vi inte vet någonting om alls, som vi kan tänka oss något sådant som en indoeuropeisk civilisation. Men från och med den tid om vilken vi har historisk kunskap, finns det ingen enskild civilisation som motsvaras av de grupper som språkvetenskapen studerar. "There never was a Germanic, or Indo-Germanic, or Romance community or civilisation. The historical evolution of Spain is quite different from that of Italy or Roumania, and there never was a time when the linguistic stock of these three was one and undivided. [...] if we proceed from the common Latin [...], an entirely unrelated language, such as Hungarian, may as much represent the influence of Roman civilisation as does Latin Roumanian."
Som bevis på hur lingvistiskt begränsade perspektiv leder fel undersöker Wiener ursprunget till några svårförklarliga ord för handelsvaror i de moderna europeiska språken, och visar på deras bakgrund i kontakten med österländska civilisationer, främst Kina. I medeltida källor omnämns ofta ett tyg som kallas tiretaine . Ordets ursprung har förklarats på olika sätt. En fransk ordbok härleder det till tirer, dra, och en spansk etymolog "thinks that it is derived from the verb tiritar, to tremble with cold, on account of the rustling sound which it makes [...] These are the kind of etymologies my janitor indulged in when he looked at the radiator and called it a 'ready heater'." Wiener följer istället de olika konnotationer ordet tycks ha haft i olika språkområden, och frilägger en någorlunda konstant grundbetydelse "tyg av blandat material", med figurativa avledningar som förgrenar sig via tyskan till ryskan där det ger upphov till ordet för "dåre" (durak). Ett sådant blandtyg fanns i Kina (en blandning av silke och hampa) och hette på Manchu-språket turtun. Troligtvis, menar Wiener har ordet via turkmensk handel kommit i kontakt med Europa. På ett liknande sätt förfar han med det tyg som kallades garbo, och med sammanblandningen av orden "grocer". Det är bara genom en kombination av filologiskt arbete inom åtskilliga språk och en undersökning av nationernas ekonomiska liv som man kan nå en lösning på problemet. Det är naturligtvis ett ambitiöst program som bara polyglotter som Wiener kan förverkliga, till stor del därför att de kan arbeta utanför disciplingränserna. "...such specialization is generally suicidal and invariably increases the difficulty of a thorough investigation".
Wieners resultat kan jag naturligtvis inte bedöma, och man kan anta att flera av dem skulle motsägas av språkforskningens nuvarande ståndpunkt. Men själva andan i hans arbete borde ligga helt rätt i tiden, nu när kulturvetenskaperna gärna betonar hybriditeten hos de historiska folkslagen och historievetenskapen intresserar sig för global historia. Filologin - så som den utvecklades av tyska antikforskare kring 1800 och sedan bildade modell för folkspråkliga varianter - såg som sin centrala uppgift att se språket som vittnesbörd om ett folkslags sätt att leva. Men denna uppgift kan tolkas på lite olika sätt. Risken finns att språkets relativa enhetlighet över tid mystificeras och görs till bärare av en ständigt identisk "världsbild", istället för att språket ses som ett vittnesbörd över gemenskapens historiska öde: handel, krig, interaktion med andra kulturer.
Monday, August 4, 2014
Rövarspråk
Medan jag skrivit klart avhandlingen (och skrivit tenta i latinsk grammatik) har jag haft vissa möjligheter att fördjupa mig i det som egentligen intresserar mig. Och det är språket. Om jag försöker få ett svar på frågan om varför jag egentligen sysslar med litteratur, försöker tränga ner i tidiga barndomsminnen eller fascinationer, eventuella tidiga tecken på fallenhet för något - som vi ser är retrospektiva illusioner svåra att undgå - kommer jag inte på något bättre svar än detta: att jag alltid älskat språket. Och jag älskar det fortfarande, kanske till och med mer än jag älskar litteraturen eller för den delen verkligheten. Men om så är fallet, varför har jag inte hellre valt att syssla med lingvistik? Hur mycket jag än beundrar språkvetenskapen och trollbinds av särskilt dess historiska aspekter, kommer jag aldrig ifrån intrycket att den så att säga missförstår sitt objekt. Eller snarare, att felet ligger i att den förvandlar sitt ämne till ett objekt, som om språket vore en företeelse vilken som helst snarare än villkoret för världens begriplighet och mänskligt uttryck. Det är naturligtvis på dessa villkor som lingvistiken kunnat bli en vetenskap. Dess framgångar vore svåra att överskatta, men samtidigt känner jag att den utesluter mycket av vad som fascinerar mig med språket. "Den här märkliga inrättningen som kallas litteratur" - har inte den sitt värde i att den låter oss möta språket innan det undergått närmare bestämningar (innehåll/form, uttryck/retorik, etc.)? Så vill jag gärna tänka mig förhållandet.
Därför anser jag också att litteraturstudier som helt bryter banden med språk riskerar att förlora sin mening. Kanske beror detta på att jag aldrig har kunnat se "fiktion" som det viktigaste i litteraturen. Det innebär inte att jag ogillar romaner (förutom när de bara är romaner, vilket ganska ofta är fallet), men det följer av min ovan beskrivna ingångspunkt till litteraturen att de helst bör vara något mer än beskrivningar av händelseförlopp: de måste vara rytm, melodier, språkliga tics, eller vad man nu vill kalla det. Fiktionen homogeniserar, förvandlar språk till innehåll, och kan sedan flytta det till ett annat medium (t ex film), eller för den delen till ett annat språk. Allt det här är välkänt, och jag vill inte ge mig i någon tröttsam diskussion om "realismen" vs. det språkligt medvetna (jag tycker att den frågan är fel ställd i vilket fall som helst). Jag tror heller inte att min inställning är särskilt teoretisk, och den bör under alla omständigheter skiljas från den "lingvisticism" som under ett tag höll på att dränera litteraturstudiet på allt intresse. Vad jag menar är helt enkelt själva upplevelsen av språk, av att vara i ett språk, eller röra sig mellan flera. Urscenen måste ha varit när jag som liten tänkte på ordet "spade" tills den skenbart naturliga kopplingen mellan ord och ting upplöstes och jag satt där med två bitar som inte riktigt passade ihop. (1986: Olof Palme mördas; pojke upptäcker "poesi" med hjälp av spade.) Något av den där känslan söker jag i litteraturen, och därför tänker jag fortsätta att slita med halvförstådda språk där denna upplevelse kommer av sig själv (medan alla andra funktioner hos språket försvåras väsentligt). Mer om detta i något annat sammanhang, och över till det egentliga syftet med det här inlägget:
Om man delar mitt synsätt gillar man naturligtvis Daniel Heller-Roazen, som jag lärde känna genom den lysande boken Echolalias. On the Forgetting of Language. Det som gör honom unik är hans ovanliga språkkunskaper (till synes - men det är oklart hur bra han kan dem - bl a grekiska, hebreiska, provensalska, isländska, medeltidsfranska och sanskrit) och att han ägnat en hel del tid åt att reflektera över vad språk egentligen är. Men han gör detta som litteraturvetare snarare än som lingvist, och språket förvandlas aldrig riktigt till ett objekt utan är mer av en rörlig måltavla. Även om han drar nytta av lingvistiska begrepp och använder fonetiska skrift tar det aldrig överhanden utan knyts hela tiden till språket som kulturellt faktum. Jag börjar nu också, efter att ha läst ett par av hans verk, ana en värld som är helt hans egen, där barbariska alster som Hisperica Famina har en privilegierad plats i kanon och där den kanske mest centrala texten är Dantes De vulgari eloquentia: en slags medeltida "primordial slime" innan nationalstaterna och
-litteraturerna. Det är möjligt att han inte är den mest belästa litteraturvetaren, men han lyckas konsekvent dra fram udda och intressanta texter som få andra verkar intressera sig för.
Heller-Roazen har nu skrivit en bok om rövarspråk, i ordets egentliga mening: Dark Tongues. The Art of Rogues and Riddlers. Delvis blir det en spännande - om än fragmentarisk - kulturhistoria över fenomenet, men det utgör också en serie essäistiska reflektioner över den grundläggande frågan vad språk egentligen är för något, och aldrig utsagt men relaterat till den frågan, vad poesi egentligen är. Den avsiktlig avvikelsen från vardagsspråkets transparens förenar skurken och poeten. "Slang", "cant", "argot" etc. är ord som använts för att beteckna de språk inom språken som används av grupper vilka av en eller annan anledning velat kommunicera på sitt eget sätt. Fenomenet uppmärksammas redan under 1200-talet men torde bli ett seriöst problem först då nationalstaterna började sina projekt att kodifiera talet och etablera språklig enhetlighet i riket. Kringströvande luffare med hemliga ord hotar sammanhållningen. Den sociala problematiken kring dessa rövare och deras språkbruk visar sig dock - och här vidgar Heller-Roazen perspektiven avsevärt - rymma en språklig-litterär problematik som tycks någorlunda konstant i kulturhistorien. Dessa typer av språk är nämligen parasitspråk snarare än språk i egen rätt: de utgör varianter av allmänna nationalspråk. Ofta har de karaktären av en uppsättning regler som transformerar ett nationalspråk. Det är exempelvis fallet, för att ta ett uppenbart exempel, med det s k rövarspråket, där alla vokaler ersätts med "o" och konsonanter dubbleras med vokalljud. Om dessa transformationsregler utvidgas till att inte gälla (som i det här exemplet) enbart fonetik utan även semantik, har vi att göra med ett mycket allmänt fenomen, som kan iakttas i de flesta kulturer och som är särskilt tydligt i poesin.
De provensalska trubadurerna hemlighöll under högtidliga former sina dikters adressat och satte en ära i att uppnå ett bel celar, ett skönt döljande. De ersatte omnämnandet av kvinnan med en s k senhal (signal), t ex "Det sköna namnet" eller "Mer än väninna" - ett kodspråk som pekar ut mot den sociala situation som föregår poesin men som också utgör ett exempel på den poetiska friheten i sig. Liknande fenomen finner Heller-Roazen i den isländska poesins kenningar och i sanskritpoesins onomastik. Men det rör sig ofta här om en religiös problematik. Omnämnandet av ett särskilt "gudarnas språk" förekommer i åtskilliga traditioner, och troligtvis har ett obskyrt "språk" - ofta, liksom den moderna slangen, framför allt inriktad på substantiven - existerat parallellt med det normala språket. Slang är tydligen utmärkande inte bara för lönnmördare och skalder utan också för präster.
De avslutande kapitlen har mindre historisk och mer teoretisk inriktning. Ferdinand de Saussure, som i övrigt var en så nykter tänkare och ville styra studiet av indoeuropeisk lingvistik bort från spekulationer om "Indo-germanska" arier och dylikt, fann det närmast omöjligt att skaka av sig sin intuition om ett hemligt anagrammatiskt kodspråk i den antika poesin. Han tillät sig till och med att fantisera om en poetisk skråhemlighet som var gemensam för de indoeuropeiska kulturerna. Saussures teorier har i regel inte tagits på allvar av den moderna språkvetenskap han hjälpt till att grunda, utan snarare ansetts vittna om dess upphovsmans mentala tillstånd. Heller-Roazen presterar ändå ett visst försvar för Saussures fantasteri, delvis med stöd av Roman Jakobson.
Boken behåller en lätt essäistisk touch och kommer väl heller inte med några häpnadsväckande egna rön om företeelsen. Det intressanta är snarare de insikter som kommer fram längs vägen om att rövarspråken kanske - i egenskap av språk inom språken - har mer gemensamt med poesin än man kanske anar, och att det vi kallar ett språk kanske med nödvändighet utgörs av flera. Det är dessa frågor som han ständigt närmar sig på omvägar som är bokens behållning.
Därför anser jag också att litteraturstudier som helt bryter banden med språk riskerar att förlora sin mening. Kanske beror detta på att jag aldrig har kunnat se "fiktion" som det viktigaste i litteraturen. Det innebär inte att jag ogillar romaner (förutom när de bara är romaner, vilket ganska ofta är fallet), men det följer av min ovan beskrivna ingångspunkt till litteraturen att de helst bör vara något mer än beskrivningar av händelseförlopp: de måste vara rytm, melodier, språkliga tics, eller vad man nu vill kalla det. Fiktionen homogeniserar, förvandlar språk till innehåll, och kan sedan flytta det till ett annat medium (t ex film), eller för den delen till ett annat språk. Allt det här är välkänt, och jag vill inte ge mig i någon tröttsam diskussion om "realismen" vs. det språkligt medvetna (jag tycker att den frågan är fel ställd i vilket fall som helst). Jag tror heller inte att min inställning är särskilt teoretisk, och den bör under alla omständigheter skiljas från den "lingvisticism" som under ett tag höll på att dränera litteraturstudiet på allt intresse. Vad jag menar är helt enkelt själva upplevelsen av språk, av att vara i ett språk, eller röra sig mellan flera. Urscenen måste ha varit när jag som liten tänkte på ordet "spade" tills den skenbart naturliga kopplingen mellan ord och ting upplöstes och jag satt där med två bitar som inte riktigt passade ihop. (1986: Olof Palme mördas; pojke upptäcker "poesi" med hjälp av spade.) Något av den där känslan söker jag i litteraturen, och därför tänker jag fortsätta att slita med halvförstådda språk där denna upplevelse kommer av sig själv (medan alla andra funktioner hos språket försvåras väsentligt). Mer om detta i något annat sammanhang, och över till det egentliga syftet med det här inlägget:
Om man delar mitt synsätt gillar man naturligtvis Daniel Heller-Roazen, som jag lärde känna genom den lysande boken Echolalias. On the Forgetting of Language. Det som gör honom unik är hans ovanliga språkkunskaper (till synes - men det är oklart hur bra han kan dem - bl a grekiska, hebreiska, provensalska, isländska, medeltidsfranska och sanskrit) och att han ägnat en hel del tid åt att reflektera över vad språk egentligen är. Men han gör detta som litteraturvetare snarare än som lingvist, och språket förvandlas aldrig riktigt till ett objekt utan är mer av en rörlig måltavla. Även om han drar nytta av lingvistiska begrepp och använder fonetiska skrift tar det aldrig överhanden utan knyts hela tiden till språket som kulturellt faktum. Jag börjar nu också, efter att ha läst ett par av hans verk, ana en värld som är helt hans egen, där barbariska alster som Hisperica Famina har en privilegierad plats i kanon och där den kanske mest centrala texten är Dantes De vulgari eloquentia: en slags medeltida "primordial slime" innan nationalstaterna och
-litteraturerna. Det är möjligt att han inte är den mest belästa litteraturvetaren, men han lyckas konsekvent dra fram udda och intressanta texter som få andra verkar intressera sig för.
Heller-Roazen har nu skrivit en bok om rövarspråk, i ordets egentliga mening: Dark Tongues. The Art of Rogues and Riddlers. Delvis blir det en spännande - om än fragmentarisk - kulturhistoria över fenomenet, men det utgör också en serie essäistiska reflektioner över den grundläggande frågan vad språk egentligen är för något, och aldrig utsagt men relaterat till den frågan, vad poesi egentligen är. Den avsiktlig avvikelsen från vardagsspråkets transparens förenar skurken och poeten. "Slang", "cant", "argot" etc. är ord som använts för att beteckna de språk inom språken som används av grupper vilka av en eller annan anledning velat kommunicera på sitt eget sätt. Fenomenet uppmärksammas redan under 1200-talet men torde bli ett seriöst problem först då nationalstaterna började sina projekt att kodifiera talet och etablera språklig enhetlighet i riket. Kringströvande luffare med hemliga ord hotar sammanhållningen. Den sociala problematiken kring dessa rövare och deras språkbruk visar sig dock - och här vidgar Heller-Roazen perspektiven avsevärt - rymma en språklig-litterär problematik som tycks någorlunda konstant i kulturhistorien. Dessa typer av språk är nämligen parasitspråk snarare än språk i egen rätt: de utgör varianter av allmänna nationalspråk. Ofta har de karaktären av en uppsättning regler som transformerar ett nationalspråk. Det är exempelvis fallet, för att ta ett uppenbart exempel, med det s k rövarspråket, där alla vokaler ersätts med "o" och konsonanter dubbleras med vokalljud. Om dessa transformationsregler utvidgas till att inte gälla (som i det här exemplet) enbart fonetik utan även semantik, har vi att göra med ett mycket allmänt fenomen, som kan iakttas i de flesta kulturer och som är särskilt tydligt i poesin.
De provensalska trubadurerna hemlighöll under högtidliga former sina dikters adressat och satte en ära i att uppnå ett bel celar, ett skönt döljande. De ersatte omnämnandet av kvinnan med en s k senhal (signal), t ex "Det sköna namnet" eller "Mer än väninna" - ett kodspråk som pekar ut mot den sociala situation som föregår poesin men som också utgör ett exempel på den poetiska friheten i sig. Liknande fenomen finner Heller-Roazen i den isländska poesins kenningar och i sanskritpoesins onomastik. Men det rör sig ofta här om en religiös problematik. Omnämnandet av ett särskilt "gudarnas språk" förekommer i åtskilliga traditioner, och troligtvis har ett obskyrt "språk" - ofta, liksom den moderna slangen, framför allt inriktad på substantiven - existerat parallellt med det normala språket. Slang är tydligen utmärkande inte bara för lönnmördare och skalder utan också för präster.
De avslutande kapitlen har mindre historisk och mer teoretisk inriktning. Ferdinand de Saussure, som i övrigt var en så nykter tänkare och ville styra studiet av indoeuropeisk lingvistik bort från spekulationer om "Indo-germanska" arier och dylikt, fann det närmast omöjligt att skaka av sig sin intuition om ett hemligt anagrammatiskt kodspråk i den antika poesin. Han tillät sig till och med att fantisera om en poetisk skråhemlighet som var gemensam för de indoeuropeiska kulturerna. Saussures teorier har i regel inte tagits på allvar av den moderna språkvetenskap han hjälpt till att grunda, utan snarare ansetts vittna om dess upphovsmans mentala tillstånd. Heller-Roazen presterar ändå ett visst försvar för Saussures fantasteri, delvis med stöd av Roman Jakobson.
Boken behåller en lätt essäistisk touch och kommer väl heller inte med några häpnadsväckande egna rön om företeelsen. Det intressanta är snarare de insikter som kommer fram längs vägen om att rövarspråken kanske - i egenskap av språk inom språken - har mer gemensamt med poesin än man kanske anar, och att det vi kallar ett språk kanske med nödvändighet utgörs av flera. Det är dessa frågor som han ständigt närmar sig på omvägar som är bokens behållning.
Friday, July 11, 2014
Kämpande humanister
10/7 kl. 12.30: Jag hittade en tirad av Charles Péguy som mutatis mutandis kan appliceras på dagens svenska situation. Min översättning är lite selektiv (och hastig):
"Det är ett beundransvärt skådespel att se hur så många lärare på gymnasiet (fattigt, obetydligt folk, små funktionärer) utsatta för allt offrar allt, slåss mot allt, gör motstånd mot allt för att försvara sina klasser. De slåss mot alla makter, den världsliga auktoriteten, den tillsatta makten. Mot familjerna, mot väljarna, mot opinionen, mot rektorn, som lyder familjerna, som lyder opinionen; mot elevernas föräldrar; mot rektorn, ordningsmannen, akademins inspektör, akademins rektor, den allmänna inspektören, gymnasieundervisningsdirektören, ministern, de folkvalda, hela maskinen, hela hierarkin, mot politikerna. Detta gör de mot sin egen framtid, sin egen karriär, sin egen befordran, bokstavligt talat mot sitt eget dagliga bröd. Mot sina chefer, mot sina herrar, mot administrationen, den stora Administrationen, mot sina hierarkiska överordnade, mot sina naturliga beskyddare, mot de som av naturen borde beskydda dem. Och
som istället överger dem. När de inte rent av förråder dem. Mot sina egna intressen. Mot hela styret, särskilt mot det mest fruktansvärda styret av alla: mot opinionens styre, som överallt är helt modern. Varför. På grund av en oförstörbar rättrådighet. På grund av en oförstörbar fromhet. På grund av en oövervinnelig, oomkullrunkelig hängivenhet till sitt yrke, sin plikt, sitt ämbete, till sin gamla dygd, till sin egentliga sociala funktion, till en gammal klassisk och fransk medborgaranda. (...) Jag skulle kunna räkna upp hundrafemtio gymnasielärare som gör allt, som riskerar allt, som trotsar allt, framför allt ledsamheten, den största risken, att få ett obetydligt slut på sin karriär, för att upprätthålla, för att rädda det som fortfarande går att rädda. Man skulle med svårighet kunna finna femtio högskolelärare, eller knappt trettio, eller ens femton, som - förutom karriären, befordran, och till att börja med just detta att undervisa på högskola - föresätter sig något annat än att förstelna, att mummifiera verkligheten (denna verklighet som så oklokt anförtrotts dem), eller att begrava det ämne de lär ut i kartotekskortens kyrkogård." (Charles Péguy, "Notre jeunesse" i Oeuvres en prose 1909-1914, ed. de la Pléiade, 530-531.)
Saturday, May 17, 2014
Återkomsten
2014-05-11: Jag har verkligen varit usel på att uppdatera bloggen, men jag har heller inte kunnat bestämma mig för att göra mig av med den helt. Ursäkter finns att tillgå: jag har gått igenom avhandlingsarbetets mest intensiva fas, och tyckte det var svårt att rättfärdiga att jag skulle tillbringa mer tid framför datorn än vad jag redan gjorde (om arbetet med referenserna visar sig ha lagt grunden till en reumatism skulle jag inte bli förvånad alls). Nu börjar det lugna ner sig, med bara småkorrigeringar kvar, och jag hoppas kunna posta lite här under sommaren. Så om några fortfarande lyssnar - och jag alltså inte talar ut i tomma intet - hoppas jag att ni kan förlåta mig denna hiatus. Låt mig värma upp lite med att skriva om en bok:
2014-05-17: Det är kanske i senaste laget att säga något om årets stora succès i fransk litteratur, En finir avec Eddy Bellegueule av Edouard Louis, men med tanke på 1) att svenskar i gemen inte läser böcker på franska, 2) att förlagens politik går ut på att minimera översättningar från andra språk än - paradoxalt nog - den dominerande och redan av de flesta svenskar behärskade engelskan, och 3) ointresset för allt som inte tagits upp i nyssnämnda kretslopp, kan det ändå vara en poäng att säga några ord om den här boken. Det är nämligen en angelägen och intressant bok som inte borde ha några problem att hitta läsare i Sverige, och alltså borde översättas snarast.
Författaren, Edouard Louis, är 21 år gammal och kommer från ett litet samhälle i Picardie, vilket han tidigt lämnat för att utbildas på prestigefyllda Parisskolor. Han har redan några akademiska arbeten bakom sig när han nu kommer ut med ett slags självbiografi. I denna uppväxtskildring beskriver han sina egna upplevelser som utstött homosexuell i ett samhälle där de flesta är "hårdingar" (des durs) som jobbar på fabriken eller (vanligare) går på bidrag, och där det snackas föraktfullt om "tapettes" (fjollor) liksom för övrigt om "crouilles" (araber). "Eddy Bellegueule" växer upp i en familj där bröderna liksom fadern är riktiga tuffingar och han är naturligtvis så malplacerad som man bara kan vara, med sina hemliga drömmar om att vara en flicka och att spela teater. Misshandeln och förnedringen från skol-"kamrater" kommer som ett brev på posten.
Det homosexuella temat har lyfts fram, och boken kan givetvis läsas som i första hand en berättelse om sexuell frigörelse. Men den berättelsen - vägen från paria till accepterad - är alldeles för bekant för att engagera i sig, och bokens förtjänster ligger som jag ser det främst på ett annat plan. Homosexualiteten leder snarare till en privilegierad position (jag vet att ordvalet låter absurt) varifrån det lilla samhällets socialpsykologiska spänningar och hierarkier kan avläsas. Louis har också en klar blick för hur invävd denna fråga är med en mängd andra hierarkier. När det blir känt att han "lekt porrfilm" genom att ha sex med sin (manliga) kusin, ökar det hans utanförskap, medan hans kusin, känd som en "hårding" (un dur) går helt fri från homosexualitetens stigma.
Det intressanta är framför allt den skitiga realismen: den som är van vid franska romaners tillrättalagda Paris kan glädja sig åt en skildring av en sida av Frankrike som sällan syns i litteraturen (och knappt i media heller för den delen). Med tanke på resultaten från vårens kommunala val i Frankrike, med de enorma framgångarna för Front National, är det inte en sekund för sent. Det är svårt att inte i detta sammanhang komma att tänka på den debatt Jonas Thente dragit igång nyligen, och som jag tycker var ytterst välkommen. Man kan hysa invändningar mot vissa aspekter av det hela, men att ett enormt glapp föreligger mellan A) vad man kanske inte ska kalla "verklighetens folk", men åtminstone ett stort segment av "folk" som (även de) existerar i "verkligheten" och B) journalister, författare och andra med tillgång till en plattform, är viktigt att inse och farligt att förneka. Louis själv har för övrigt gett uttryck åt ett liknande synsätt i en intervju:
les dominés ne se retrouvent plus dans le discours de la gauche. C’est ce que disent les gens autour d’Eddy Bellegueule : le discours de la gauche et de la droite c’est pareil, personne s’occupe de nous, les petits. Alors, régulièrement, ils votent Front National. C’est fou la résistance de certains analystes et certains politologues à cette idée que le Front National est un parti très ancré dans les classes ouvrières. On vous dit par exemple : Non, ce n’est pas le parti ouvrier puisque seul 35% des ouvriers votent pour le Front National. Quand les ouvriers votaient à moins de 30% pour le parti communiste français, tout le monde disait le PC c’est Le parti ouvrier !
"de förtryckta känner inte längre igen sig i vänstern. Det är det som folket omkring Eddy Bellegueule säger: vänstern och högern, det är sak samma, folk struntar i oss småfolk. Och då röstar de vanligtvis på Front National. Det är helt galet hur vissa politiska analytiker värjer sig mot idén att Front National är ett parti som har ett starkt stöd hos arbetarklassen. De säger till exempel: Nej, det är inte arbetarklassens parti, eftersom bara 35% av arbetarna röstar på Front National. Men när mindre än 30% av arbetarna röstade på franska kommunistpartiet, sade alla det var arbetarnas parti."
Louis vet också att människor inte drivs av rena idéer eller kamp för materiell vinning, utan ofta av mer problematiska faktorer: stolthet, behov av erkännande (även detta är något det talas alldeles för lite om). Psykologin bakom denna mentalitet - där den internaliserade skammen slår över i stolthet - är mycket fint iakttagen ("ni säger att jag är skit, nå, då ska jag bete mig som skit också!").
Det måste också framhävas att Louis förmått skildra sitt eget inferno utan att hans bödlar framstår som onda i någon enkel mening. Det hade annars varit lätt att föreställa sig en 21-årings uppgörelse med sin hembygd, och man ryggar tillbaka inför tanken på en svensk motsvarighet (jag vill inte idealisera Frankrike - den här boken kunde om inte annat fungera som en varning - men jag har ofta intrycket att fransmän blir vuxna vid 20 års ålder, medan det ofta dröjer till 30 hos svenskar. Vad beror det på?). Louis tycks snarare vara intresserad av att förstå - en ovanlig passion! - och han har också sagt i en intervju att det först var hans utbildning på Ecole normale superieure och hans möte med kritisk sociologi som gjorde det möjligt för honom att förstå varför hans plågoandar betedde sig som de gjorde. Nu får jag det visserligen att låta som om romanen snarare vore en sociologisk undersökning med kvalitativ metod än ett konstverk, men i allmänhet lyckas han undvika den faran. Själva synsättet torde vara märkt av hans politiska och sociologiska teorier (han har t ex gett ut en antologi om Pierre Bourdieu), men märkligt nog känns det aldrig påträngande.
En av bokens förtjänster ligger i språket och medvetenheten om vad Barthes kallade "formspråkets dilemma". Louis' egen stil är klart märkt av hans utbildning och är vacker på det exakta och lite normaliserade sätt som är typisk för franskan. Mot detta står talet hos familjemedlemmar och ortsinvånare i kursiv: halvartikulerat, elliptiskt och befriat från alla kännetecken på skrift (reglerad interpunktion t ex). Tricket kan synas enkelt eller effektsökande, men det är egentligen det enda rimliga svaret på den sociala situationen. Greppet kan sägas innehålla författarens position - och kanske rentav hela bokens ärende - i koncentrat.
Bokens brister ligger som jag ser det mer i dess lite väl tillrättalagda rörelse från den inskränkta småstaden till de toleranta konstnärliga miljöerna. Det finns något av "den fula ankungen" i hur berättelsen är strukturerad. Slutorden, där hans nya kamrater accepterar honom som "pedé" och han kan identifiera sig med det som var ett skällsord, är måhända en korrekt iakttagelse om relationen mellan makt och språk, men blir också lite väl tillrättalagd. Det är en estetisk brist, men framför allt medför det en viss tillstängning av bokens samhällsanalys. Huvudpersonens berättigade lättnad efter barndomens majoritetsförtryck leder till en rätt oproblematisk syn på det nya sammanhang han hamnat i (medelklassen i vid mening), och den avslöjande blick som författaren annars visar är här frånvarande. Att följa utvecklingen med författarens år på gymnasiet och på École normale supérieure hade onekligen varit intressant, och någonting säger mig att han är tillräckligt intelligent för att blottlägga de privilegierades blinda punkter såväl som de icke-privilegierades.
Det är nämligen i den här genomskådande blicken för sociala sammanhang som styrkan hos denna bok ligger.
2014-05-17: Det är kanske i senaste laget att säga något om årets stora succès i fransk litteratur, En finir avec Eddy Bellegueule av Edouard Louis, men med tanke på 1) att svenskar i gemen inte läser böcker på franska, 2) att förlagens politik går ut på att minimera översättningar från andra språk än - paradoxalt nog - den dominerande och redan av de flesta svenskar behärskade engelskan, och 3) ointresset för allt som inte tagits upp i nyssnämnda kretslopp, kan det ändå vara en poäng att säga några ord om den här boken. Det är nämligen en angelägen och intressant bok som inte borde ha några problem att hitta läsare i Sverige, och alltså borde översättas snarast.
Författaren, Edouard Louis, är 21 år gammal och kommer från ett litet samhälle i Picardie, vilket han tidigt lämnat för att utbildas på prestigefyllda Parisskolor. Han har redan några akademiska arbeten bakom sig när han nu kommer ut med ett slags självbiografi. I denna uppväxtskildring beskriver han sina egna upplevelser som utstött homosexuell i ett samhälle där de flesta är "hårdingar" (des durs) som jobbar på fabriken eller (vanligare) går på bidrag, och där det snackas föraktfullt om "tapettes" (fjollor) liksom för övrigt om "crouilles" (araber). "Eddy Bellegueule" växer upp i en familj där bröderna liksom fadern är riktiga tuffingar och han är naturligtvis så malplacerad som man bara kan vara, med sina hemliga drömmar om att vara en flicka och att spela teater. Misshandeln och förnedringen från skol-"kamrater" kommer som ett brev på posten.
Det homosexuella temat har lyfts fram, och boken kan givetvis läsas som i första hand en berättelse om sexuell frigörelse. Men den berättelsen - vägen från paria till accepterad - är alldeles för bekant för att engagera i sig, och bokens förtjänster ligger som jag ser det främst på ett annat plan. Homosexualiteten leder snarare till en privilegierad position (jag vet att ordvalet låter absurt) varifrån det lilla samhällets socialpsykologiska spänningar och hierarkier kan avläsas. Louis har också en klar blick för hur invävd denna fråga är med en mängd andra hierarkier. När det blir känt att han "lekt porrfilm" genom att ha sex med sin (manliga) kusin, ökar det hans utanförskap, medan hans kusin, känd som en "hårding" (un dur) går helt fri från homosexualitetens stigma.
Det intressanta är framför allt den skitiga realismen: den som är van vid franska romaners tillrättalagda Paris kan glädja sig åt en skildring av en sida av Frankrike som sällan syns i litteraturen (och knappt i media heller för den delen). Med tanke på resultaten från vårens kommunala val i Frankrike, med de enorma framgångarna för Front National, är det inte en sekund för sent. Det är svårt att inte i detta sammanhang komma att tänka på den debatt Jonas Thente dragit igång nyligen, och som jag tycker var ytterst välkommen. Man kan hysa invändningar mot vissa aspekter av det hela, men att ett enormt glapp föreligger mellan A) vad man kanske inte ska kalla "verklighetens folk", men åtminstone ett stort segment av "folk" som (även de) existerar i "verkligheten" och B) journalister, författare och andra med tillgång till en plattform, är viktigt att inse och farligt att förneka. Louis själv har för övrigt gett uttryck åt ett liknande synsätt i en intervju:
les dominés ne se retrouvent plus dans le discours de la gauche. C’est ce que disent les gens autour d’Eddy Bellegueule : le discours de la gauche et de la droite c’est pareil, personne s’occupe de nous, les petits. Alors, régulièrement, ils votent Front National. C’est fou la résistance de certains analystes et certains politologues à cette idée que le Front National est un parti très ancré dans les classes ouvrières. On vous dit par exemple : Non, ce n’est pas le parti ouvrier puisque seul 35% des ouvriers votent pour le Front National. Quand les ouvriers votaient à moins de 30% pour le parti communiste français, tout le monde disait le PC c’est Le parti ouvrier !
"de förtryckta känner inte längre igen sig i vänstern. Det är det som folket omkring Eddy Bellegueule säger: vänstern och högern, det är sak samma, folk struntar i oss småfolk. Och då röstar de vanligtvis på Front National. Det är helt galet hur vissa politiska analytiker värjer sig mot idén att Front National är ett parti som har ett starkt stöd hos arbetarklassen. De säger till exempel: Nej, det är inte arbetarklassens parti, eftersom bara 35% av arbetarna röstar på Front National. Men när mindre än 30% av arbetarna röstade på franska kommunistpartiet, sade alla det var arbetarnas parti."
Louis vet också att människor inte drivs av rena idéer eller kamp för materiell vinning, utan ofta av mer problematiska faktorer: stolthet, behov av erkännande (även detta är något det talas alldeles för lite om). Psykologin bakom denna mentalitet - där den internaliserade skammen slår över i stolthet - är mycket fint iakttagen ("ni säger att jag är skit, nå, då ska jag bete mig som skit också!").
Det måste också framhävas att Louis förmått skildra sitt eget inferno utan att hans bödlar framstår som onda i någon enkel mening. Det hade annars varit lätt att föreställa sig en 21-årings uppgörelse med sin hembygd, och man ryggar tillbaka inför tanken på en svensk motsvarighet (jag vill inte idealisera Frankrike - den här boken kunde om inte annat fungera som en varning - men jag har ofta intrycket att fransmän blir vuxna vid 20 års ålder, medan det ofta dröjer till 30 hos svenskar. Vad beror det på?). Louis tycks snarare vara intresserad av att förstå - en ovanlig passion! - och han har också sagt i en intervju att det först var hans utbildning på Ecole normale superieure och hans möte med kritisk sociologi som gjorde det möjligt för honom att förstå varför hans plågoandar betedde sig som de gjorde. Nu får jag det visserligen att låta som om romanen snarare vore en sociologisk undersökning med kvalitativ metod än ett konstverk, men i allmänhet lyckas han undvika den faran. Själva synsättet torde vara märkt av hans politiska och sociologiska teorier (han har t ex gett ut en antologi om Pierre Bourdieu), men märkligt nog känns det aldrig påträngande.
En av bokens förtjänster ligger i språket och medvetenheten om vad Barthes kallade "formspråkets dilemma". Louis' egen stil är klart märkt av hans utbildning och är vacker på det exakta och lite normaliserade sätt som är typisk för franskan. Mot detta står talet hos familjemedlemmar och ortsinvånare i kursiv: halvartikulerat, elliptiskt och befriat från alla kännetecken på skrift (reglerad interpunktion t ex). Tricket kan synas enkelt eller effektsökande, men det är egentligen det enda rimliga svaret på den sociala situationen. Greppet kan sägas innehålla författarens position - och kanske rentav hela bokens ärende - i koncentrat.
Bokens brister ligger som jag ser det mer i dess lite väl tillrättalagda rörelse från den inskränkta småstaden till de toleranta konstnärliga miljöerna. Det finns något av "den fula ankungen" i hur berättelsen är strukturerad. Slutorden, där hans nya kamrater accepterar honom som "pedé" och han kan identifiera sig med det som var ett skällsord, är måhända en korrekt iakttagelse om relationen mellan makt och språk, men blir också lite väl tillrättalagd. Det är en estetisk brist, men framför allt medför det en viss tillstängning av bokens samhällsanalys. Huvudpersonens berättigade lättnad efter barndomens majoritetsförtryck leder till en rätt oproblematisk syn på det nya sammanhang han hamnat i (medelklassen i vid mening), och den avslöjande blick som författaren annars visar är här frånvarande. Att följa utvecklingen med författarens år på gymnasiet och på École normale supérieure hade onekligen varit intressant, och någonting säger mig att han är tillräckligt intelligent för att blottlägga de privilegierades blinda punkter såväl som de icke-privilegierades.
Det är nämligen i den här genomskådande blicken för sociala sammanhang som styrkan hos denna bok ligger.
Monday, June 24, 2013
Fucking poetry fag shit!
24/06 kl. 09.50: Märker att jag har en bundsförvant i artisten Yohio, som i dagens DN "kommer ut" (ordvalet är intressant och möjligen betecknande) som bokläsare och som potentiell läsfrämjare. Med en 17-årings brist på nyanser kan han uttrycka precis de tankar som man själv, avtrubbad av misslyckade försök, politiskt medveten relativisering av de egna preferenserna etc inte kan/vågar uttrycka längre men någonstans bland själens skrymslen fortfarande hyser: "Jag blir närmast irriterad när folk säger att de inte läser. Man missar en så stor chans att bilda sig. Jag förstår folk som säger att de hatar skolan, men att lära sig saker vill väl alla på något sätt". Och sedan det självklara, sånt som jag, som är 31 år, inte kan säga utan risk att verka "gubbig" (fast jag i stort sett tyckt samma sak sedan jag själv var lika gammal som Yohio), "reaktionär" (i förhållande till vilket framåtskridande?) och teknikfientlig (för att jag vill begränsa tekniken till dess rätta plats som ett redskap, snarare än att förvänta mig att den ska lösa alla problem):
"Genom att läsa utvecklar man språket. Man lär sig stava, vilket nästan inga barn kan nu, inte ens folk som är 12 kan stava ordentligt. Det gör mig nästan äcklad att barnen inte kan stava, det är inte så jävla svårt. Alla är inte dyslektiker, men på internet ser det så ut och det är för att barnen inte läser böcker. – De läser bara Instagramkommentarer, Facebookinlägg och bloggar där de stavar som skit. Med o i stället för å, inga dubbelkonsonanter och alla möjliga konstiga ... Jag har sparat printscreens på min mobil med ganska roliga kommentarer som är nästan oläsliga fast de är på svenska. Barn kan skriva saker på min Instagram som är jättegulliga, men just stavningen får mig att tänka: 'Snälla, läs en bok, lilla vän'.".
Jag skulle kanske inte gå så långt som att säga att det gör mig "äcklad" att folk inte kan stava. För min ålder passar det bättre med en av bekymrat medlidande rynkad panna. Men det är i alla fall uppfriskande att läsa sånt här.
Den enda nackdelen jag kan tänka mig med denne Yohio som läsfrämjare är att han kanske inte riktigt når fram till den målgrupp som allra mest halkar efter i läsandet just nu: unga män, framför allt "jävligt straighta" sådana. Det är en intressant och märklig pradox, att medan läsning av böcker under större delen av världshistorien varit ett manligt privilegium, det nu (då kvinnorna utgör en förkrossande majoritet av läsarna) ses som omanligt. "Fucking poetry fag shit" säger Brad Pitts poliskonstapel i filmen Seven, då han ger upp sitt tappra försök att läsa Dante för att förstå den bibliskt inspirerade mördaren. (Om jag minns rätt tar han senare hjälp av en Reader's digest). Någonting är skumt med det här. Är det att en viss idé om litteratur (och kanske framför allt om poesi) får pojkar att stämpla bokläsning som omanligt? Det tycks ju knappast stämma ens med detta snäva manlighetskriterium att stämpla författare som Homeros, Horatius, Dante, Erasmus, Tasso, Corneille, Milton, Pope, Kleist, Byron, Dostojevskij, Tolstoj, Strindberg, Isaac Babel, Hemingway, Jan Fridegård m fl (listan kan göras mycket lång) som "bögiga". Bland dessa finner vi såväl en massa machismo som de bra dygder vilka traditionellt setts som särskilt manliga. Mycket av de feministiska debatterna om litteratur beror ju just på att en stor del av den traditionella kanon på ett så uppenbart sätt är männens territorium. En motsättning mellan å ena sidan den sköna litteraturen, å den andra sidan den fysiska handlingens och det politiska härskandets mansdominerade domän är en marginell företeelse i ett historiskt perspektiv.
Vad som skulle vara önskvärt vore om fler rapartister "kom ut" (irriterar mig på ordvalet men kan inte låta bli att föra det vidare) som bokläsare. De utgör uppenbarligen manliga förebilder utan att för den delen vara okunniga. Det finns en intressant paradox - eller kanske är det inte en paradox? - mellan hiphoptexternas ofta encyklopediska karaktär och en social attityd som knappast haft som effekt att få ungdomar att sitta försjunkna i böcker. Det finns en sorts performativ motsägelse, eller kanske en uppdelning mellan eso- och exoteriskt budskap. Medan en bra MC just är någon som har ordet i sin makt och som kan ösa material för metaforer ur de mest oväntade källor - dvs. någon som besitter boklig kultur - har han sällan en särskilt "bögig" persona; snarare hypermacho. Jag förbigår det uppenbara exemplet Ras Kass, utan väljer en mer kommersiell låt: "Big Pimpin'" (Jay-Z feat. UGK). Ibland visar sig nämligen dubbelheten inom loppet av några rader:
Now these motherfuckers know we carry mo' heat than a lil' bit
We don't pull it out over lil' shit,
and if you catch a lick when I spit then it wont be a lil' hit
Go read a book you illiterate son of a bitch and step up yo' vocab...
"Genom att läsa utvecklar man språket. Man lär sig stava, vilket nästan inga barn kan nu, inte ens folk som är 12 kan stava ordentligt. Det gör mig nästan äcklad att barnen inte kan stava, det är inte så jävla svårt. Alla är inte dyslektiker, men på internet ser det så ut och det är för att barnen inte läser böcker. – De läser bara Instagramkommentarer, Facebookinlägg och bloggar där de stavar som skit. Med o i stället för å, inga dubbelkonsonanter och alla möjliga konstiga ... Jag har sparat printscreens på min mobil med ganska roliga kommentarer som är nästan oläsliga fast de är på svenska. Barn kan skriva saker på min Instagram som är jättegulliga, men just stavningen får mig att tänka: 'Snälla, läs en bok, lilla vän'.".
Jag skulle kanske inte gå så långt som att säga att det gör mig "äcklad" att folk inte kan stava. För min ålder passar det bättre med en av bekymrat medlidande rynkad panna. Men det är i alla fall uppfriskande att läsa sånt här.
Den enda nackdelen jag kan tänka mig med denne Yohio som läsfrämjare är att han kanske inte riktigt når fram till den målgrupp som allra mest halkar efter i läsandet just nu: unga män, framför allt "jävligt straighta" sådana. Det är en intressant och märklig pradox, att medan läsning av böcker under större delen av världshistorien varit ett manligt privilegium, det nu (då kvinnorna utgör en förkrossande majoritet av läsarna) ses som omanligt. "Fucking poetry fag shit" säger Brad Pitts poliskonstapel i filmen Seven, då han ger upp sitt tappra försök att läsa Dante för att förstå den bibliskt inspirerade mördaren. (Om jag minns rätt tar han senare hjälp av en Reader's digest). Någonting är skumt med det här. Är det att en viss idé om litteratur (och kanske framför allt om poesi) får pojkar att stämpla bokläsning som omanligt? Det tycks ju knappast stämma ens med detta snäva manlighetskriterium att stämpla författare som Homeros, Horatius, Dante, Erasmus, Tasso, Corneille, Milton, Pope, Kleist, Byron, Dostojevskij, Tolstoj, Strindberg, Isaac Babel, Hemingway, Jan Fridegård m fl (listan kan göras mycket lång) som "bögiga". Bland dessa finner vi såväl en massa machismo som de bra dygder vilka traditionellt setts som särskilt manliga. Mycket av de feministiska debatterna om litteratur beror ju just på att en stor del av den traditionella kanon på ett så uppenbart sätt är männens territorium. En motsättning mellan å ena sidan den sköna litteraturen, å den andra sidan den fysiska handlingens och det politiska härskandets mansdominerade domän är en marginell företeelse i ett historiskt perspektiv.
Vad som skulle vara önskvärt vore om fler rapartister "kom ut" (irriterar mig på ordvalet men kan inte låta bli att föra det vidare) som bokläsare. De utgör uppenbarligen manliga förebilder utan att för den delen vara okunniga. Det finns en intressant paradox - eller kanske är det inte en paradox? - mellan hiphoptexternas ofta encyklopediska karaktär och en social attityd som knappast haft som effekt att få ungdomar att sitta försjunkna i böcker. Det finns en sorts performativ motsägelse, eller kanske en uppdelning mellan eso- och exoteriskt budskap. Medan en bra MC just är någon som har ordet i sin makt och som kan ösa material för metaforer ur de mest oväntade källor - dvs. någon som besitter boklig kultur - har han sällan en särskilt "bögig" persona; snarare hypermacho. Jag förbigår det uppenbara exemplet Ras Kass, utan väljer en mer kommersiell låt: "Big Pimpin'" (Jay-Z feat. UGK). Ibland visar sig nämligen dubbelheten inom loppet av några rader:
Now these motherfuckers know we carry mo' heat than a lil' bit
We don't pull it out over lil' shit,
and if you catch a lick when I spit then it wont be a lil' hit
Go read a book you illiterate son of a bitch and step up yo' vocab...
Subscribe to:
Posts (Atom)
