Wednesday, August 12, 2009

Personliga nyheter


Fotoutställning, Berlin

Rådjurskid, Södra stavsudden



Otäck bagge, Tararp




Höga fönster, Lund


Grillfest chez les Vanek


Sommarläsning, Tararp


Skymning, Lund


Ghettohästar, Berlin


Johannes med psykedelisk väst, Gagnef


Osmaklig morgonrock, Ludvika


Stilleben med smultron och blåbär, Ludvika







James, Berlin





Eriks förmiddagste, Lund


Emma, någonstans på väg till Skärgården


Någon ö i skärgården


Midsommarbordet dukas, Södra Stavsudden



Jag antar att jag borde uppdatera bloggen nu, men vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det här har ju aldrig varit en dagboksblogg, även om vissa inlägg varit lite åt det hållet. Å andra sidan känner jag att bloggen trots allt fåneri blivit lite väl seriös och att det tar för lång tid att författa ett inlägg. Tanken är väl ändå någonstans att det ska vara både högt och lågt, och eftersom jag inte har tid att driva en seriös litteraturblogg med recensioner av nya böcker etc kan jag lika gärna sluta låtsas. Det är lika skadligt för anden att ha ett system som att inte ha det, som bekant. Och därför måste man ha bäggedera. Alltså, några meddelanden om sommaren, min livssituation etc:

Om inget oförutsett händer flyttar jag in i Gurras lägenhet kring den 15/8. Jag behöver ett miljöombyte, så enkelt är det. Det är naturligtvis ironiskt att jag flyttar till Malmö nu när jag arbetar i Lund och dessutom framöver kommer att få allt mindre tid till annat än att läsa och skriva. Men den här staden har gett mig vad den kunde, misstänker jag. Tröga och bekväma drömmare som undertecknad får ytterst sällan impulsen att förändra någonting i sitt liv, och när impulsen väl kommer måste de snabba sig att gripa möjligheten innan den glöms bort. Det är ungefär som för rökare, som väl ungefär en gång om året känner lusten att sluta röka, men skjuter upp beslutet och nästa dag har glömt bort impulsen. Och vanligtvis ångrar man saker man inte gjorde i mycket högre utsträckning än de saker man gjort, eftersom dessa senare i efterhand, även då de i sig inte var särskilt minnesvärda, kan ses som början på ett händelseförlopp med en massa intressanta och oväntade inslag. Enkel läxa, men svår (åtminstone för mig) att tillämpa i praktiken. Jag har gått runt i Lund, som jag fortfarande tycker är Sveriges vackraste stad, och tänkt på allt jag kommer att skiljas från. Men ändå måste jag bort, även om det innebär en flytt till betongklumpen Malmö.

Det har varit en bra sommar.

Mitt avhandlingsarbete under sommaren har inte utmynnat i mycket mer än upptäckten att jag kanske varit på fel väg tidigare. Jag är nu tillbaka till noll på sätt och vis. Å andra sidan är dessa negativa upptäckter i all sin nedslående kraft önskvärda, särskilt på ett tidigt stadium. Jag saknar inte idéer och kan fortfarande välja en helt annan vinkling på ämnet. En del lustläsning har jag också hunnit med. Jag har spätt ut mitt 1700-talslässchema med lite Gerard Manley Hopkins, lite Inger Christensen och annat, mest för att orka hålla igång med läsning överhuvudtaget (jag fungerar så, studier ska fan i mig vara kul). Jag läste bl a om Nabokovs Pnin, klämde Paradise Lost en gång för alla och läste Hegels Inledning till estetiken, som det kändes som om jag redan läst hundra gånger (inflytelserika klassiker är ibland tråkiga, eftersom argumenten använts av andra så ofta).

Jag har hunnit med tre resor. Midsommarhelgen spenderade jag i Stockholms skärgård, där jag inte varit sedan jag var för liten för att nu komma ihåg någonting. Således en rätt exotisk upplevelse att klampa runt på klipporna och i den massiva undervegetationen på de alldeles nyss (typ sjuhundra år sedan) ur havet höjda stenarna. Vi körde runt mellan öarna och kände oss, med Descartes ord, som "naturens härskare och ägare" (maîtres et possesseurs de la nature). Upplevelsen är inte vanlig för mig, då jag saknar relation vare sig till motorbåtar eller jakt, och brukar se naturen som en plats där man försvinner eller täcks över av någonting större. Man känner sig inte då som om man härskade över den, utan snarare som en slags gäst på nåder. Nu, däremot, låg skapelsen öppen för mig. Det var bara att välja en egen ö för dagen och köra dit. Emma (från Malta) hann med att spela in en kortfilm i en skuggig glänta med mig och Erik i svart respektive vit fluga, med fågelkvitter och min (troligtvis på flera punkter felaktiga) recitation av Dante i bakgrunden. Kanske kommer alstret att visas på den maltesiska kortfilmsfestivalen. Några veckor efter hemkomsten bar det iväg till mor i Ludvika, där jag mest låg på sofflocket, läste och åt kakor jag varken bakat själv eller köpt på kondis. Helgen spenderade jag i Gagnef, på festival för första gången sedan 1998 (!). Det krävs psykiska regressioner för att verkligen få en att känna tidens flykt. Naturligtvis var det värt det, och naturligtvis var det skitigt och jävligt som festivaler alltid är.
När jag skriver det här är jag nyss hemkommen från min tredje resa, en vecka i Berlin. Jag stack dit med min gamla kompis Elin, som jag inte pratat med på fyra-fem år men som hittat mig via institutionens hemsida. Hon hade under tiden hunnit med att gifta sig med sin James, och nu stack de på resa tillsammans med hennes bror Anton och hans flickvän Mia. Vi hyrde en sjysst lägenhet i Friedrichshain, strosade runt och hängde med en liten kontingent av inflyttade skottar. Vi hann med en äkttysk ölfestival, där vi satt en eftermiddag och ägnade oss åt en aktivitet jag glömt bort, nämligen vad skottarna kallade "mullet-spotting". Vi körde ölspelet, så att om någon pekade ut en hockeyfrisyr fick alla de andra ta en klunk öl. Om man såg en som gick nedanför axlarna var de tvungna att tömma glaset. Det gav rik utdelning, och om man tröttnade på hockeyfrillor kunde man alltid titta på tyskar som åt grisansikten på papptallrikar, hiskliga fysionomier som pressade i sig smördrypande korvar eller drack enliterstop med öl i ett svep. "Dessa människor borde förbjudas att visa sig i sportdräkt" skrev Vilhelm Ekelund under sin Berlintid, och observationen stämmer lika gott idag. En resa som faktiskt var avkopplande, vilket resor sällan är för mig. Jag avskyr smutsen, oväsendet och de äckliga levnadsomständigheter man oftast tvingas till som turist i storstäder, men i och med att vi hade egen lägenhet var det inget stort problem. Och det totala lugnet i Friedrichshain klår det mesta. Det är som om människor inte ens pratar högt på restauranger och caféer, och det är svårt att tänka sig att den lilla oasen ligger inklämd mellan de bullriga Warschauerstrasse och Frankfurter allee. Jag känner mig utvilad trots enorma mängder öl och långa dagsmarscher. Nu gäller det bara att använda de sista veckorna i augusti till att få ur mig några sidor av avhandlingen, eller åtminstone teckna ner några idéer.