Det uppenbara

Jasenko Selimovic skriver idag i DN, i en lite svepande text men med vissa poänger:

"Vi har möjligheter och resurser, biblioteksbussar, konserthus och stadsteatrar, subventionerad kulturskola, skolbesökande fria grupper, bokmässor och stadsbibliotek och ändå, det enda vi erbjuder är - ursäkter. Hur ett land som negligerar bildning kan bli förvånat över den sjunkande kunskapsnivån är för mig en gåta."

Det har jag också frågat mig många gånger, och noterat det paradoxala att samtidigt som det muttras i korridorerna över studenters okunskap skulle man aldrig drömma om att hävda att sådana saker har ett egenvärde. Eftersom jag är född i Sverige kan det vara svårt att uttala sig om, men jag misstänker att jag med en blick utifrån skulle finna den här kombinationen av kompakt okunskap och övertygelse om sin egen förträfflighet ännu mer svåruthärdlig. Jag tror Selimovic har rätt när han skriver att svenskar inte gillar när invandrare påpekar detta, och jag tror också att han har rätt i att svenskar tenderar att - implicit i alla fall - betrakta länder där bildning värderas som efterblivna och traditionalistiska. Som vanligt kommer svensk nationell stolthet till uttryck i ett förtäckt evolutionstänkande. Men vi måste fråga oss vad som egentligen är bra, vad som egentligen är progressivt, och se hur det stämmer med vad vi faktiskt vet om samhället.  
       Jag kom att tänka på det då jag läste en liten bok om Sverige och Danmark av Anna Smedberg Bondeson (en bekant till mig sagt i förbigående). Hon jämför där svensk och dansk inställning till kanon och klassikerna, en diskussion som tar sin utgångspunkt i en kritik av den förkrossande manliga överrepresentationen i den danska litteraturkanon. Så långt är jag med - dessa saker måste diskuteras. Men från det går hon till att betrakta det som en fördel att svenskar "verkar känna behov av att också kunna problematisera och legitimera varför vi överhuvudtaget ska läsa litteratur" och nämner som ett exempel Magnus Perssons (en annan bekant) bok Varför läsa litteratur? Och här har jag hoppat av tåget.
        Det vore naturligtvis förvänt att hävda att man inte bör problematisera - vem skulle väl vilja stå upp för sådan anti-intellektualism? Men samtidigt har jag svårt att betrakta problematiserandet som annat än ett supplement och en lyx, som i frånvaron av fundament är dömt att skifta karaktär. Hegel har säkert sagt något träffande om hur den negativa kraften genom en dialektisk omkastning förvandlas till ren bekräftelse. Det är i varje fall vad som har hänt, och en ny situation kräver att vi tänker om. En gång i tiden var det kanske relevant att problematisera litteraturens ställning i det franska samhället, när Pierre Bourdieu kritiserade det hierarkiska och centralistiska i kultur- och utbildningsväsendet. Men om man finner ett underlag för detta i dagens svenska verklighet bör man nog för det första observera skillnaden mellan kartan och territoriet, och för det andra se till att det inte är en karta över något annat land man har i handen (Edward Said brukade tala om detta fenomen som "traveling theory", och svenskar har inte lyssnat till hans varningar). En tydlig parallell till detta finns i ordet "kritiskt tänkande", som idag behandlas som om vissa tankesystem och ideologier kunde ha monopol på det. Vilket naturligtvis är raka motsatsen till vad kritiskt tänkande är, eller borde vara, dvs. ett pågående projekt där beskrivningar av verkligheten mäts mot observationer, egna reflektioner, bryts mot andra synpunkter och så vidare.  
      Så kanske borde man problematisera problematiserandet av läsningen? Att inse att det stöter mot en gräns där de villkor som gjorde det meningsfullt från början inte längre gäller? Jag tror naturligtvis inte att de som resonerar som Smedberg Bondeson eller Persson är mot läsning. Fick jag gissa skulle jag säga att deras ideal snarare är en myndig person som kan läsa, och har läst en hel del, men som också är medveten om att det inte är svaret på allt och att läsningen dels har sina mediala begränsningar, dels är invävd i olika mer eller mindre problematiska hierarkier. Och det låter väl som ett berömvärt ideal. Men att tro att en sådan hållning skulle bli någorlunda spridd när så många människor inte ens når upp i minimum vad gäller läsförståelse kan inte kallas annat än utopiskt. Finns det verkligen ingen koppling mellan nedvärderingen av litteraturen och den sjunkande läskunnigheten? Finns det verkligen inget orsakssamband mellan svenska och franska barns läsförståelse och värderingen av litteraturen i dessa länder? Är det inte ett ganska rimligt antagande att samhällen där sådana färdigheter värderas kommer att skapa människor som kan läsa innantill? Och borde vi inte då dra rakt motsatt slutsats, nämligen att Sverige skulle behöva lite av den grundmurade tilltro till litteraturens betydelse som Smedberg Bondeson beskriver i Danmark?
       Än mer förvånad blir jag när samma människor som aldrig offentligen skulle våga säga att Shakespeare är viktigare än [valfri popkulturföreteelse] går runt och muttrar om studenter som inte kan någonting. Varför skulle studenterna kunna saker som de aldrig uppmuntrats att lära sig? Frågetecknen hopas kring det alltmer mysteriösa beteendet hos svensk medelklass. Samtidigt tror jag - och vet delvis, men det rör sig om anekdotiska bevis - att medelklassen i praktiken inte lever som de lär, utan att den vill att deras barn ska ha möjlighet att ta del av den bildning som fortfarande finns. Om inte annat får de den gratis vid middagsbordet, och har redan därigenom ett enormt försteg framför sina kulturellt mindre bemedlade kamrater. Detta hyckleri har så vitt jag kan se bara en konsekvens: den är inte grann och den heter ökade klyftor. Det påminner mig lite om det gamla sovjetskämtet: det diskuterades tidigt huruvida man i det framtida drömsamhället överhuvudtaget skulle ha pengar. Mot de som menade att någon typ av kvantitativt bytesvärde skulle få finnas, stod de som menade att penningekonomin överhuvudtaget skulle upphävas. Man nådde till slut den dialektiska lösningen att nomenklaturan fick en hel del pengar, medan folket fick nästan ingenting. På samma vis tycks frågan: ska vi läsa böcker eller inte? Behöver vi bildning? få resultatet att barnen till de som läser böcker kommer att ha läst en del böcker, medan de andra barnen inte kommer att ha läst några alls.
      Jag skulle önska att intellektuella i Sverige hade en lite mer pessimistisk-realistisk inställning till människans förmåga, att vi vore mer försiktiga och att vi tänkte på hur bräckligt det fundament vi bygger på egentligen är. Det enda som håller oss vid liv är att föreställningen om vår aktivitet som värdefull är spridd till långt fler än de som aktivt kan ta del av det eller själva engagera sig i det. Ett rakryggat försvar för den hotade bildningen, dess oupplösliga samband med kritiskt tänkande, värdet av informerade åsikter och argumentation, vore på sin plats. Det vore också på sin plats att inse situationens allvar och inte komma med det evinnerliga "ja, men vi är bra på annat...." Utsagan "ingen läser men vi problematiserar i alla fall läsningen" är absurd. Jag har aldrig förstått varför vi inte samtidigt skulle kunna ha en hög kunskapsnivå och bevara de fördelar som det regelmässigt ställs emot i något inbillat nollsummespel. Vilket leder mig över till nästa önskemål: mer solidaritet inom skrået. Skulle en strateg betrakta de belästa idag skulle denne misstänkt att vi var offer för en söndra-och-härska-taktik från fienden. Alltför många sätter sin politiserade identitet först och verkar betrakta sin identitet som forskare, kritiker, författare, konstnär etc. som något tillfälligt, och oliktänkande kollegor som fiender. Men när humaniorainstitutioner inte får medel, när det inte finns någon som läser böcker, eller när vi får studenter som inte kan läsa, drabbar det den postkoloniala feministen lika mycket som den opolitiske formalisten. När stödet till kulturtidskrifter läggs ned drabbar det inte enbart en viss grupp - det drabbar alla inom området "kultur" att "kultur" inte har ett egenvärde. Studenter som inte har läst Joseph Conrad brukar inte vara stort bättre på Virginia Woolf; folk som inte kan någonting om det grekiskt-romerska eposet brukar sällan kompensera detta genom kunskaper i persisk sufidiktning eller japansk haiku. Med mindre defensiv och missriktad stolthet och mer enighet skulle vi kunna börja göra Sverige intressant. Men det kommer också att kräva de saker vi saknar allra mest: mod och konsekvens. Och vi skulle behöva ge upp vår favoritlast: inställsamheten.      

 Tillägg: mycket bra inlägg av Jenny Maria Nilsson (SvD), som lyckas reda ut begreppen och undvika den låsning i fasta positioner som så ofta blir resultatet.


 

Le style c'est la pensée même

Akademiskt skrivande är ett ämne som det borde pratas mer om. Vi tycks på något sätt ta för givet att det kommer av sig själv. Kanske är det en följd av den anti-retoriska mystiken om Författaren, samma inställning som gör det allt svårare för studenter att skriva (eftersom de inte är vana att tänka på språket som ett redskap för att åstadkomma effekter hos en läsare, utan som "inre röst"), och svårare att ta kritik (eftersom att kritisera någons språk innebär att kritisera personen). Men kanske är det ett annat större missförstånd som lurar i bakgrunden. Vi tenderar nämligen att tänka på akademiskt skrivande som ett slags utpyntning av ett redan existerande innehåll, samtidigt som vi  vet att det stämmer ganska illa med vad vi vet om hur texter fungerar, och med vår egen upplevelse av hur författarens stil kan väcka insikter. En sådan "instrumentell" inställning präglar i varje fall de handböcker jag tidigare läst, och därför gläder det mig att Eric Hayot har kommit ut med sin The Elements of Academic Style, som verkligen tar det akademiska skrivandet på allvar.
    Hayot är professor i komparativ litteraturvetenskap, med särskild inriktning på relationer mellan Väst och Kina. Jag började läsa honom först när jag stötte på boken On Literary Worlds , ett intressant försök att kombinera reflektion över begreppet "Värld" med en ansats till typologi i stil med Fryes Anatomy of Criticism. Samtidigt måste jag erkänna att jag inte tänkte på honom som en stor stilist medan jag läste den boken - knappast någon usel heller, utan bara en effektiv och lätt underhållande. I vilket fall som helst har han ägnat det akademiska skrivandet mycken tankemöda, och som jag ser det har han helt rätt ingång till ämnet: "conceiving of writing as the process whereby you put down thoughts you already have will give you a bad idea of what writing does and can do...it hinders it as a medium of research and discovery". Detta betyder naturligtvis inte att man kan skriva hur som helst utan att tänka eller läsa först, utan är menat att betona skrivandet som något mer än en rent mekanisk process: en del av forskningen. Själv har jag ofta haft erfarenheten att lösningen på ett till synes tekniskt problem - typ undvikandet av samma adjektiv i två på varandra följande meningar - lett till viktiga insikter och återverkat på innehållet på ibland svåröverskådliga sätt.
    Hayot är kritisk mot hur lite det talas om sådant i den amerikanska miljön, och jag kan inte säga att vi är stort bättre på det i Sverige. De existerande handböckerna i akademiskt skrivande tenderar dessutom att vara mer allmänna, medan det ofta krävs en speciell, mer syntetiskt förmåga till framställning inom humaniora. Ett problem hos många studenter är att det de skriver antingen är totalt flummigt, eller så stolpigt analytiskt att det inte blir intressant. Men det som imponerar på en lä(s/r)are är när stilen används för att nå en viss dialektisk rörlighet, när texten når ett tillstånd då det vore artificiellt att skilja på elegans och sanning. Man kan också tycka att det är konstigt att den syn språklig mening som vi ständigt applicerar på litterära texter inte skulle gälla facklitterära sådana. Allting från ordval till meningens rytm, till hur transitioner mellan stycken fungerar som ett slags tyst begreppslighet, borde vara relevant att diskutera.  
     Boken ger oss många tips av såväl hantverksmässig som mer allmän och närmast psykologisk och social art, och jag är övertygad om att många studenter skulle må bra av att lyssna på det han har att säga. För min del kommer många av tipsen för sent då jag redan tycker mig ha fungerande rutiner. Det som imponerar på mig med den här boken är snarast hur bra Hayot är på att beskriva sådant som man liksom har på känn men har svårt att sätta ord på. Hans försök att formalisera sina skrivråd (den "uneven U"-modell han lanserar halvvägs) tycks mig också eminent vettiga och användbara, och vissa tips och tricks kommer jag definitivt att prova på i framtiden.
     Kort sagt är det en bok som jag kommer att rekommendera till alla studenter och kollegor hädanefter, eftersom jag misstänker att det är den enda i sitt slag. (det närmaste jag träffat på är de här riktlinjerna av Marshall Brown, vilka Hayot inte verkar känna till).