Sunday, March 31, 2013

Allmän adiafora XVI


31/3 kl. 12.00: Anteckningar om gamla och nya franska böcker:

Marcel Schwob - Vies imaginaires. Korta (tre sidor ca) och perfekta biografier över personer vars levnadslopp är okänt eller mytiskt. Schwob var en stor inspirationskälla för Borges, och det är troligtvis på den vägen jag först stött på namnet. En enorm täthet, skapad av ellipser och valet av vilka detaljer som ska framhävas, gör att dessa liv inte så mycket formar en berättelse som ett mönster av symboler, inte så mycket noveller som prosadikter. De är inte "biografier" i den psykologiska meningen. Nej, esteticismen dras till sin spets - liven reser sig ur sin miljö, som tillfälliga variationer eller mutationer hos en värld bortom gott och ont vilken i bästa fall yttrar sig som konstverk. Jag har svårt för det symbolistiska grymheten (dyrkan av den barbariska antiken, etc.) men bokens tonfall är raka motsatsen till effektsökeri. Snarare påminner texterna om små miniatyrsmycken där konstnärens omsorgen är självändamål och inte tycks gjord för att synas, knappt ens på nära håll.  

Paul Claudel Cinq grandes odes: av olika anledningar fick jag för mig att jag skulle läsa den här samlingen. Kom fram till att den kanske mest är intressant ur ett verstekniskt-evolutionärt perspektiv: försöket att åstadkomma en sorts bibelpoesi i likhet med Saint-John Perse. Visionära, bitvis väldigt vackra partier, visst. Problemet är bara att han predikar för de redan frälsta, såväl på det religiösa som på det poetiska planet. Det är "pindarismens", den poetiska entusiasmens problem: om du vill att jag ska vara hänryckt måste du visa varför du är hänryckt, inte bara att du är det. Ungefär samma kritik kunde riktas mot den här samlingen som Kellgrens riktade mot Thorilds Passionerna (vilken förutom tjafset om orimmad vers jag alltid uppfattat som i det stora hela rättvis): "kalla utrop".  

Mme de Staël De la littérature, considerée dans ses rapports avec... : uppenbarligen viktig bok, och  nödvändig för alla som vill känna till litteraturstudiets historia. Samtidigt är den inte alls fascinerande, och bara bitvis glimmar det till av insikter. Hon ska givetvis ha en eloge för att ha fört fram så många viktiga tankar - litteraturhistorians och komparativismens grundtankar, och inte minst den viktiga roll hon tillskriver förhållandet till kvinnan som kulturhistoriskt kausal faktor - men jag skulle ljuga om jag sade att den här boken inte tråkade ut mig. Problemet med många klassiska fackböcker är att deras innehåll lika gärna kan summeras eftersom varken detaljerna eller stilen gör något speciellt med oss. Jag tror att den här boken tillhör dem. 

Jacques Roubaud - Ode à la ligne 29 des autobus parisiens: Roubaud på Oulipo-humör skriver ett ode på rimmad, bunden vers (alexandriner, bien sûr) om sina färder på buss 29 i Paris. Han har underkastat sig vissa regler och tillåtit sig vissa modifikationer av versen. Det öppnas ständigt parentser inuti parenteser - diktjaget reagerar på intryck och börjar fundera - och här skiftar typografin färg enligt någon sorts regnbågsskala. Stavningen följer ljudet:

Je me détourne ayant      horreur de cette scène
Sans justification      sur les bords de la sceine

 Det senare hänger samman med den i samlinens paratexter klart uttryckta uppmaningen att läsa dikten högt, och det har jag också (mestadels) gjort. Det är också på det sättet man har någon behållning av dikten - den är underhålalnde om man gillar poesi som verkligen arbetar med ljud, men i de flesta andra avseenden är den inte mer än en bagatell, och försöker nog inte vara det heller.

28/3 kl. 10.20: Jag håller till stor del med Anders Johanssons sågning av "Fråga medieeliten", och hans reflektioner över "elitism" och "populism". En sorts blandning av elitism och populism är egentligen inte alls så främmande för vår tid som man skulle kunna tro. Populärkulturen är populär bara till innehållet, socialt sett innebär den fortfarande en avgrundsdjup skillnad mellan de som syns och de som inte gör det, oavsett hur lite de som syns "förtjänar" att göra det eller inte. Man kan analysera skillnaden på olika sätt; möjligen skulle man ur ett marxistiskt perspektiv liknande Johanssons kunna hävda att det som försvunnit är den typiskt borgerliga inställningen att beundra skickligheten och uthålligheten i arbetet. Numera räcker det att vara känd, men samtidigt finns det en fetischism kring auran av kändisskap vilken knappast försvinner enbart för att de som är kända egentligen är "likadana, eller sämre än oss" (som Aristoteles skulle ha sagt). Därför bör knappast fenomenet förvåna: dyrkan av den framstående individen är fullt kapabel att överleva de krav som tidigare ställdes (det var åtminstone så arrangemanget såg ut, naturligtvis beundrades även då författare av folk som aldrig läste deras böcker). Och av samma anledning kan vi hamna i situationen där vi har en social elitism (rester av genidyrkan) samtidigt som denna intellektuella och konstnärliga elit, som Johansson skriver, "när de väl hamnar i rampljuset, [får] besvara enkäter på facebook-nivå".
Om populism och elitism finns mycket att säga. Själv är jag benägen att se elitism som mer eller mindre ofrånkomligt. Det beror lite på hur långt man vill gå i spekulation; under nuvarande förhållanden tycks mig dock anti-elitism mest ha negativa konsekvenser genom att förstöra andningshål för kritiskt tänkande utan att ersätta dem med något bättre eller för den delen överhuvudtaget leda till någon form av frigörelse. Det fanns en viss etik kring det formalistiska postulatet om "texten, inte författaren" och så vidare, och det är just i sådana här situationer vitsen med ett sådant synsätt blir som mest synlig. Det som försvinner i dagens anti-elitism är det enda som hade kunnat rättfärdiga en uppdelning mellan elit och populas överhuvudtaget - själva verken eller tankarna - medan den rent abstrakta uppdelningen mycket väl kan fortsätta finnas: om inte mellan intellektuella och folket, så mellan "kändisar" och alla andra.

26/3 kl. 17.15: Men jag längtar efter att läsa något nytt svenskt. Jag måste få tag på Per Wästbergs bok om Gustaf Adolf Lysholm, och naturligtvis läsa något av själva föremålet också. Även om jag varit medveten om författarskapet ett tag (genom Carl-Johan Malmbergs essäer) har jag inte läst en enda av hans böcker. Devisen  "min fiendes fiende är min vän" bevisar i allmänhet bara hur fraktionsbildningar fördunklar vårt omdöme. Själv håller jag mig till den mer se-människan-humanistiska "min väns fiende kan mycket väl vara min vän" eller den mer paranoida "min väns vän kan mycket väl vara min fiende" - det är åtminstone två situationer som känns någorlunda bekanta. Men om det nu för en gångs skull kan få förhålla sig så, att min fiendes fiende är min vän, är Lysholm någon jag genast måste fördjupa vänskapen med. Lyssna bara på listan över allt hans antipatier:

 "Modärna restauranger, skönhetstävlingar, hattparader, Gala-Petrar, expressfotografer, cocktailparties, högvaktsvrål, televisionsapparater [redan 1953!], sopnedkast, tredimensionell film [rean då!], mannekänguppvisningar, 100-årsjubiléer, Kid-krönikor [Kid Severin i Expressen], kulturredaktörer med flåspatos [Lagercrantz], poeter som höjer varandra till skyarna, rasförföljelser, plastikoperationer, bolagsdirektörer som arbetar tjugo timmar per dygn, socialdemokratiska pampar, jakter på homosexuella och andra minoriteter, statligt förtryck, sovsäckar, tunnelbanor, pietetslösa rivningar av gamla hus (Sergelhuset),, kontrollörer av allsköns slag, flyguppvisningar, grönköpingsmässiga efterapningar av allt amerikanskt, existentialister, mjölkbarer, lamellhus, punkthus, radhus, elefanthus, Bo Strömstedts lyrikrecensioner i Expressen, crazy-revyer, samvetslösa politiker, hyckleri, pöbelvälde, etc."

Som Magnus Ringgren (vars recension jag saxat citatet ur) påpekar kan listan med några få uppdateringar appliceras på dagens samhälle. Ibland krävs det väl en viss analogisk fantasi, men i vissa fall handlar det nog om rena generationsskiften.


20/3 kl. 15.00: Det här måste vara den mest vrickade kulturartikel jag läst på mycket, mycket länge. Det är sällan man får två så förbluffande nyheter som det faktum att dagens musik är felstämd, och att konspirationsteoretiker inspirerade av en tidigare amerikansk presidentkandidat skyller det på ett världsomspännande nätverk involverande Olof Palme, den empiristiska filosofin och nazisterna.   


Saturday, March 16, 2013

Diverse anteckningar


16/3 kl. 09.00. Ur den högre utbildningens historia. "It is neither uninteresting nor uninstructive to see men imitating on a small scale the warfare of the great world and striving to attain their petty ambitions with as much fury ans as little scruple as if contending for empires." D.A. Winstanley, The University of Cambridge in the Eighteenth Century (Cambridge, 1958). Notera förlagsorten.

15/3 kl. 20.00: Jag märker att jag ofta har en lite gammaldags inställning till hur yngre bör bete sig mot äldre, och jag frågar mig vad det beror på. Jag tror att anledningen att jag ogillar de yngres brist på respekt inte består i att den upphäver skillnaden, utan att den inrättar den. Vi vet att skillnaden mellan "vuxna" och "unga", eller i vissa fall rentav "barn", till stor del är ideologi. Mognad är ingen medalj man tilldelas för att ha klarat sig till 30, utan en sorts regulativ idé som bara förverkligas här och där, i enstaka handlingar. Åtminstone får man medge att man inte behöver blicka särskilt långt för att få bevis på det motsatta scenariot, dvs. "vuxna" som reagerar som barn. Och troligtvis är det - det har i alla fall åldringar försökt förklara för mig - fullt möjligt att känna sig identisk med den man var som 20-åring men stirra ut ur en 70-årings glanslösa ögon. Det märkliga ur det perspektivet är att det alltså främst är ungdomar som egentligen tror på kategorierna "vuxna" och "unga", medan de som själva varit unga och nu är gamla i bästa fall fått en lite ironisk inställning till det hela. Det motsatta misstaget existerar naturligtvis också: den missriktade pedagogiska inställning som istället för att tala till de unga som någon som är i grunden likadan som en själv, bara lite mindre utrustad, arbetar med en klichébild av hur de unga - denna mystiska, kvalitativt skilda människoras - tänker. Båda sidor skulle tjäna på mindre förutfattade meningar.

13/3 kl. 13. Jag läste idag i Le Figaro om en elektronisk utgåva av Dantes Komedi med Botticellis bilder. Lyxutgåvan beställdes av Pier Francesco di Medici på 1480-talet och tänktes överträffa alla de tidigare illustrerade utgåvorna av verket. Originalboken existerar inte i dess helhet längre, och de 92 bilder som återstår finns dels i Vatikanens bibliotek, dels i Kupferstichkabinett i Berlin. De har nu getts ut som en maffig Coffee table-bok, men också - och detta är det spännande - i digital form, som "ett dynamiskt samspel av bild, video och text". Även om jag tycker att det är både fånigt och potentiellt farligt att tillmäta såna saker alltför stor vikt - teknologin är aldrig dummare än de utopiska förväntningar vi investerar i den - gläds jag åt de pedagogiska möjligheter som öppnas upp genom digitaliseringen av äldre material. Vi får en möjlighet att kombinera de traditionella läsningarna - som bygger på en slags "ideell" text - med editionsfilologiska och materiella aspekter. Hur såg böckerna ut? Vilket typsnitt? För vilken läsekrets var den ena eller andra utgåvan tänkt? Många intressanta frågor uppstår i glappet mellan ett verk och dess olika utgåvor. Personligen måste jag också erkänna att jag har betydligt lättare att gå igång på mitt 1700-talsmaterial då jag sitter i läsesal med originalen och kan njuta av frontespiserna och vinjetterna, vilka ofta utgör en integrerad del av boken som en helhet av olika tecken. [Om slutet på föregående mening blev lite klumpigt är det för att jag försöker undvika uttrycket "semiotisk totalitet". Jag hoppas att fördelarna med bytet överväger].  

13/3 kl. 09.00: Märklig dröm inatt. Jag har sällan mardrömmar av det slaget där man blir jagad och liknande. Däremot har jag emellanåt en annan obehaglig dröm: skulddrömmen, där jag plötsligt inser att jag utan att jag riktigt förstår hur, har orsakat någon annans död och nu ska ställas inför rätta. I det här fallet hade jag av någon outgrundlig anledning vält en soffa genom att hoppa på dess ryggstöd utan att tänka på att en person låg och sov på den. Kraften i mitt hopp hade fått soffan att svänga om och kastat den sovande rakt ut genom fönstret; kroppen återfanns aldrig. Släktingar och mystiska rättstjänare anklagade mig och det började gå upp för mig vad jag ställt till med.
   Det intressanta med mardrömmar är ögonblicket då man börjar ana att det är möjligt att vakna upp från dem, att helt enkelt fly, men då man fortfarande tvekar, som om en förlust av drömmens verklighetsplan skulle innebära en förlust av livet, eller som om man är rädd att den alternativa värld man vaknar till möjligen är värre än den hemska men åtminstone skenbart välbekanta som man befinner sig i. Om man kom åt anledningen till denna tvekan skulle man förstå vad som ligger bakom många idiotiska mänskliga val.

  4/3 kl. 12.50: Kan det finnas bättre och sämre pastoraler? På en nivå är svaret självklart ja: vi kan peka på varför den ena eller andra dikten är bättre genom att vara mer välskriven, möjligen intressantare psykologisk insikt, och så vidare, och det är inte svårt att ur den tidigmoderna kulturens skräpkammare dra fram alster som inte ger en nutida läsare någonting alls och där man till och med tvivlar på om de ens gjorde något för sina samtida. Ändå har jag känslan att detta kvalitetskriterium antingen drar in aspekter som egentligen är främmande för genren - t ex om man tycker att Miltons Lysidas är den bästa herdedikten - och således inte bedömer den som pastoral utan som dikt överhuvudtaget, eller blandar ihop den absoluta och kvalitativa skillnaden mellan de dikter som når upp till genrens minimum och de som inte gör det med den relativa skillnad som finns på en öppen, kvantitativ skala. Den sista observationen för mig fram till huvudpunkten. Om det är så, som Fontenelle menade, att pastoralens väsen är psykologiskt, och att dess uppgift är att för stadsmänniskan erbjuda en bild av vila och enkel kärlek, kan man hävda att de pastoraler är bra som uppnår denna effekt och de dåliga som av en eller annan anledning misslyckas med det. Utöver detta finns det märkligt lite att göra: handlingen är ytterst blygsam, det mänskliga intresset knappast egentligen engagerande, utan de smådrag som tillkommer är snarare byggstenar som tjänar till det fortsatta uppgåendet i en grundläggande känsla - en sorts charm i ordets etymologiska mening - som antingen finns eller inte finns.  

10/3 kl. 21.30: Om ord och uttryck:

1) "Anställa förödelse". Vilket fantastiskt uttryck, vilken spänning mellan själva ordet och vad det betecknar! Om någonting ett bevis på att ordet förintar verkligheten det ska beskriva.

2) Jag kanske bläddrade igenom nätets nyhetssidor lite hastigt, men jag tror mig ha stött på ordet "Sultankonflikt". Kan det stämma?

3A) Betyder "Heja blå laget!" egentligen 1) "Jag hoppas att blå laget vinner." eller 2) "Jobba hårdare, blå laget." Detta har jag alltid undrat över. Länge trodde jag på alternativ 1, men nu är jag osäker. Det irriterar mig att jag troligtvis aldrig kommer att få klarhet i detta.