16/1 kl. 14.30: Om betoningen av "korv stroganoff" och vad det kan lära oss om många andra saker, till exempel och framför allt poesi: En tidig, i viss mån traumatisk situation, upplyste mig om skillnaden mellan vad jag ser som en form av intelligens och en av de många skepnader dess motsats kan anta - den förstnämnda egenskapen tillskriver jag naturligtvis, i det här fallet åtminstone, mig själv. I Ludvika kunde man få, som svar på frågan vad skolbespisningen serverade, svaret: "Kórv stroganoff", med stark accent på första stavelsen. Jag opponerade mig mot detta; hemma hos oss hade man alltid sagt "korv stróganóff", med betoning på första stavelsen och ordet i sin helhet formande två lätt melodiska jamber. Detta har naturligtvis än så länge ingenting med intelligens att göra, utan bara med social bakgrund. Nej, intelligensen tillkommer genom att jag kunde argumentera för min uppfattning om den korrekta betoningen, inte för att "det bara är bönder som säger så" (vilket jag själv fick höra när jag uttalade "kaviar" som "kavjar" och inte som "ka-vi-ar"). Resonemanget gick ungefär som följer: om man uttalar ordet "kórv stroganoff" framstår en "stroganoff" som en rätt (eller snarare en "form" i stil med "pudding", "gratäng" och andra sådana beteckningar för matgenrer snarare än enskilda recept) som kan vara gjord på korv (men också på biff, t ex). Resultatet är att egennamnet förvandlas till ett substantiv genom att betoningen framhäver materialet, när det är tillagningssättet som ska framhävas, och dess uppfinnare, eller åtminstone personen som gett namn åt rätten. I sig är detta en förståelig omvandling: man kan t ex tänka sig en restaurangbesökare som beställer en "stroganoff", förutsatt att menyn inte innehåller både biff- och korvvarianten, vill säga. Men faktum kvarstår att ordets logik inte är densamma som den bakom t ex "korvgryta" - där det ter sig helt logiskt att betona den avgörande ingrediensen. Nej, den logik som spökar bakom ordet och som bara märks genom betoningen motsvarar "korv (tillagad à la) Stroganoff". Så det så.
20/2 kl. 19.00: Det fenomen som kallas ödets ironi är troligtvis inte ett resultat av illvilliga makters inblandning, utan en konsekvens av en alltför tydlig karaktär - ironin blir synlig först mot den bakgrunden, men använder sig inte av andra verktyg än dem som ödet kan ha i beredskap för vem som helst. Och ändå: om man vill uppnå ett liv som kan kallas kanske inte "lyckligt" men "lyckat", som en komposition kan vara det, är det något man måste akta sig för, genom att hålla sig till en sund sakernas mitt där ingenting kan ge upphov till en alltför stor diskrepans mellan vilja och realitet. Den klassiska komedin visdom handlar för det mesta om det här: komedins huvudperson är en karaktär - dvs. på något sätt extrem - , de andra - särskilt det slätstrukna paret som bör få varandra på slutet - representerar mitten.
9/4 kl. 22.30: Per Adam Wallmarks Handen (1803, 1807) har ända sedan romantikerna räknats som det mest misslyckade och skrattretande exemplet på gustaviansk lärodiktning, och efter dem har i stort sett ingen läst dikten. Den har på sitt sätt en kitschig charm, men som fallet inte sällan är med den här typen av litteraturhistorisk marginalia är förordet intressantare än själva dikten. Det är framför allt intressant att lyssna på hur Wallmark funderar över sitt val av ämne. Han har valt att skriva en dikt om den mänskliga handen, eller snarare om de underverk den kan utföra: konst, arkitektur, tekniska uppfinningar osv. Helt apropå vecklar han in sig i konstiga resonemang och föregriper invändingar som nog bara funnits i hans eget huvud: "jag trodde mig även böra utesluta känslans föremål, dels emedan handen dervid endast spelar en mechanisk rôle, dels, och i synnerhet, emedan hvarenda allusion på handen, som verktyg åt känslan, oundvikligen väckt andra, som skadat den allvarsamma verkan jag eftersträvade. Det är sant, att handen länar sin tjenst åt de ädlaste sinnesrörelser: åt välgörandet, i den skärf den räcker åt nöden: åt vänskapen och kärleken, i deras högtidliga handslag. Men det är äfven lika sant, att Handen länar sig åt de mest förnedrande brott."
